När Finland för tio år sedan anslöt sig till EU sjönk priset på livsmedel med i medeltal 11 procent även om mervärdesskatten "tillfälligt" höjdes från 12 till 17 procent. Prisnedgången berodde på att producentpriserna inom lantbruket sjönk till den aktuella nivån i de andra medlemsländerna och att livsmedelsimporten från övriga EU-länder blev fri. Speciellt priserna på spannmåls- och köttprodukter sjönk avsevärt.
Prisutvecklingen har i Finland varit skälig under den tid Finland har varit medlem i EU. Från år 1995 har priset på mat stigit med cirka 11 procent. Under samma tid har det allmänna prisindexet gått upp med drygt 13 procent och löntagarnas inkomster har stigit med drygt 30 procent. Således har det reella priset på mat hållit sig under den nivå som den låg på år 1995.
När man jämför utvecklingen av konsumentprisnivån i åtta olika EU-länder från år 1996 fram till juli 2004 kan man konstatera att inga stora förändringar har ägt rum i ländernas inbördes förhållanden. I Finland har prisnivån varit lägre än i Sverige och Danmark. Med undantag för Sverige och Danmark var dock prisnivån i Finland högre både år 1996 och i juli 2004.
I medeltal använder finländare 23 procent av sina euro till att äta och dricka. Bara boendet slukar en större andel. Är det här för mycket?
I förstone kan en knapp fjärdedel av inkomsterna kännas som en alltför stor del. Det man bör beakta i sammanhanget är att all mat, d.v.s. också måltider som man äter annanstans än hemma, och alkohol räknas med. Den del av livsmedlen som hushållen köper hem uppgår till bara cirka 13 procent av hushållens totala konsumtionsutgifter.
Utöver ett "rätt" pris på mat finns det anledning att dryfta hur det pris som konsumenten betalar fördelar sig inom livsmedelskedjan. Affärerna lägger beslag på en större del av matpriset än tidigare. Medlemskapet i EU ledde till att affärerna stärkte sina positioner i livsmedelskedjan i förhållande till de inhemska råvaruproducenterna och livsmedelsindustrin.
Affärerna har kunnat dra nytta av det nya konkurrensläget mellan inhemska och utländska livsmedelsproducenter. Affärernas andel av matens beskattningsbara konsumentpris har stigit med allt som allt några procent under de senaste fyra åren. Affärernas andel av köttprodukternas priser, t.ex. styckat kött av gris och nöt, har ökat flera procent i förhållande till livsmedelsindustrins försäljningspriser. Affärerna får en mindre del av försäljningspriset på ägg.
Beträffande mjölkprodukter och bröd har affärens andel hållits ungefär på samma nivå som tidigare. Den finländska dagligvaruhandelns täckning när man ser till priset på mat ligger fortsättningsvis på en nivå som är högre än motsvarande nivå i Mellaneuropa. Detta trots att täckningen numera är avsevärt lägre än innan Finland inträdde i EU. Priskonkurrensen minskar oavbrutet de finländska affärernas täckning.
Statens andel av livsmedelspriset har hållits stabil när den omstridda mervärdesskatten har hållits på en nivå om 17 procent. Också förädlingsindustrin har behållit sin andel på en så gott som oförändrad nivå. Den procentandel som primärproducenten får har däremot minskat
Nötköttsproducenterna fick år 1999 ut ett kilopris på 1,85. Fem år senare låg nivån på 1,60 euro. Under samma period steg konsumentpriset på nöt från 5,50 euro till 6,95 euro per kilo. Industrins och affärernas andel av priset steg från 52 till drygt 62 procent.
Många konsumenter förvånas säkerligen över den lilla andel som råvaran utgör av produktens pris. Och den här andelen skall räcka till för primärproducentens kostnader och inkomster.
Producentens andel i priset på malet nötkött uppgår till drygt en femtedel och i bröd till bara cirka fyra procent. Även om bagerierna skulle få gratis det spannmål som de använder så skulle konsumentpriset på en hålkaka sjunka med bara fyra procent.
Primärproducentens möjligheter att förhandla sig fram till ett pris i livsmedelskedjan är ringa. Primärproducenterna är många och de är splittrade. Den övriga kedjan verkar förlita sig på att producenterna skall klara sig med olika former av stöd. Med undantag för mjölkprodukterna har producentpriserna under de senaste åren sjunkit nästan inom alla produktionsinriktningar.
Att trygga inhemsk mat för finländarna innebär att också primärproduktionen är lönsam. På basis av enkäter är finländare beredda att köpa livsmedel som har producerats och tillverkats i Finland även om priset vore litet högre än på motsvarande utländska produkter. De positiva attityder som har registreras i enkäter avspeglar sig dock inte i praktiskt handlande. När konsumenten gör sitt köpbeslut är priset fortsättningsvis det som avgör.
