Utlåtande om utkastet till vårdplan för vargstammen
SLC har tagit del av utkastet till vårdplan för vargstammen. Vi har följande synpunkter på förslaget.
Allmänt
SLC anser att lokalbefolkningens vilja skall vara utslagsgivande för vargpolitiken. Man räknar med att det i slutet av år 2004 fanns minst 185-200 vargar. Vargstammen har ökat årligen med i genomsnitt 17 procent under åren 1996-2004 och i dagens läge förekommer den även i Västra Finland.
I del 1 av vargskötselplanen konstaterar man att på glesbygden i Västra Finland inte finns någon allmän vilja att utöka antalet vargar. Trots att man i inledning av planen (del 2) framhåller att de lokala kraven skall tillgodoses bättre än hittills för att vårdplanen skall kunna godkännas även på lokal nivå, anser vi att detta inte syns i de åtgärdsförslag som föreslås i planen.
SLC anser att planen bör ge den lokala befolkningen rätt att bestämma nivån på den vargstam som tolereras. De följder som en ökad vargstam med högsta sannolikhet leder till drabbar främst utbyarna på landsbygden, med andra ord de bysamhällen som redan i dag är både socialt och ekonomiskt utsatta. Dessa byars utveckling kommer ytterligare att försvåras om vargstammen tillåts öka, då detta leder till svårigheter för befolkningen att idka sina näringar. Det är därför viktigt att man i vargskötselplanen beaktar den lokala befolkningens åsikter.
I inledningen till del 2 framhålls även att vargstammens positiva utveckling ger ökade möjligheter att ingripa mot problemindivider och –flockar och deras förekomst. Detta konstaterande speglas ändå inte i de konkreta åtgärdsförslag som presenteras i planen. De åtgärdsförslag som presenteras går till och med i en motsatt riktning i och med att en avskjutning kan försvåras. SLC kräver att planen ändras så att myndigheterna har en mindre byråkratisk möjlighet att avlägsna vargar som förorsakar skada och lidande för tamboskap samt rör sig nära samhällen.
Den nationella lagstiftningen och EU:s habitatdirektiv
I planen konstateras att en ändring av habitatdirektivet innebär en politisk process som fordrar övernationell vilja. SLC anser därför att det är ytterst viktigt att formulera en nationell vilja om att ändra habitatdirektivet så att vargpolitiken kan bedömas på nytt i ljuset av EU: s subsidiaritetsprincip. Finland bör verka kraftigt för att få till stånd en ändring av direktivet så att lokalbefolkningens vilja bättre kan beaktas i den nationella vargpolitiken.
De konkreta åtgärdsförslagen
Ökad vargstam i Västra Finland
SLC motsätter sig att målet om en ökad vargstam i Västra Finland eftersom området har en hög befolkningstäthet och saknar stora enhetliga ödemarksområden. Till exempel Österbotten är ett i huvudsak enhetligt odlingslandskap där jordbruk och boskapsskötsel spelar en större roll än i landet i genomsnitt. Området har en hög husdjurstäthet och om vargstammen växer kommer djurhushållningen att avsevärt försvåras på området. Betestvång för husdjur införs år 2006, vilket leder till ytterligare problem om vargstammen tillåts öka. Dessutom motsätter sig nästan 100 procent av lokalbefolkningen en stationär vargstam.
Förebyggande av skador och de skaderelaterade kostnaderna
Man föreslår att vargstängsel även i fortsättningen ska vara en av de viktigaste förebyggande åtgärderna. SLC anser att statsmakten även i fortsättningen bör bekosta vargsäkra stängsel i de områden där vargar rör sig. SLC kan dock inte acceptera att ett vargstängsel innebär en inhägnad som används nattetid eftersom detta klart strider mot tanken med betesgång och eftersom en begränsning av betesgången nattetid kräver orimliga arbetsinsatser av husdjursägaren.
SLC motsätter sig också vargskötselplanens förslag att man vid finansieringen av förebyggande åtgärder tillämpar kostnadsmotsvarighetsprincipen eftersom detta kan betyda att vargskador tillåts utan att man ges möjlighet till av staten finansierade förebyggande åtgärder. Till exempel bör husdjursproducenterna ges möjlighet att trygga husdjurens säkerhet trots att värdet på husdjuren kan vara lågt. Man bör också beakta den osäkerhetskänsla som husdjursägaren känner ifall han inte ges möjlighet att förvissa sig om sina husdjurs säkerhet.
Skadeersättning
SLC understryker att ersättningssystemet för vargskador bör utvecklas vilket också framhålls i vargskötselplanen. Ersättningarna bör ersätta skadorna till 100 procent och de bör utbetalas avsevärt snabbare än nu. Ersättningssystemet bör även inkludera samtliga kostnader som uppstår vid skador förorsakade av varg.
Avskjutning av varg och användning av stamreglerande jaktlicenser
SLC anser att jaktvårdsdistrikten och polismyndigheterna bör ges större rätt att reglera vargstammen.
Övrigt
Vargen är ett djur som väcker starka känslor. Många människor är rädda för vargen och i flera kommuner har man på grund av vargfaran ordnat skolskjutsar åt barnen, vilket föranlett extra kostnader. SLC anser att lokalbefolkningens känslor bör tas på allvar, trots att vargen inte attackerat människan i Finland sedan senare hälften av 1800-talet. Uppgifter om vargattacker i modern tid finns däremot till exempel från Ryssland. Vargstammen får under inga omständigheter bli sådan, att den kan utgöra ett hot mot människan. Det bör även finnas smidiga möjligheter till avskjutning av individer som börjar röra sig nära samhällena.
SLC anser också att man även bör beakta de indirekta effekterna av en ökad vargstam. Potentiella idkare av fårnäring och boskapsskötsel kan bli avskräckta, och redan etablerade företagare blir ställda inför ett nytt hot mot sin näring. Vid sidan av de ekonomiska konsekvenserna har en utökad vargstam också sociala konsekvenser då en utökad vargstam har en negativ inverkan på den allmänna trygghetskänslan.
SLC anser att vargstammen i Finland under inga omständigheter får överskrida sin nuvarande nivå. Stammen bör helst reduceras.
SVENSKA LANTBRUKSPRODUCENTERNAS CENTRALFÖRBUND SLC R.F.
Tage Ginström Helena Ålgars
verksamhetsledare jurist
Sänt till:
Jord- och skogsbruksministeriet
Fiske- och viltavdelningen
