Frankrike förstår att uppskatta sina bönder. Finland borde ta efter i stället för att falla in i kritikkören mot Frankrike, säger riksdagsledamoten, svinfarmaren och frankofilen Sirkka-Liisa Anttila, i Hufvudsstadsbladet.
I kornåkern. Sirkka-Liisa -Anttila är övertygad om att det finländska jordbruket har en framtid.
- I Frankrike vet varje parisiska att det ligger i hennes eget intresse att landsbygden mår bra. Det beror på att fransmännen lever för att äta. Det borde finländarna också lära sig. Ta en smörgås till!
Sirkka-Liisa Anttila är en riktig finländsk värdinna. Det betyder att man inte ber gästerna att ta för sig, man kommenderar dem. Anttila har dukat upp med hembakade semlor, bullar och sockerkaka, och hon fyller utan prut kaffekoppen till brädden så fort gästerna har hunnit tömma den till hälften. På bordet står en karaff med rödvinbärssaft av bär från egna vinbärsbuskar.
- Finländarna borde förstå betydelsen av närmat. Om till exempel Kajanalandsborna köpte all sin saft lokalt producerad skulle det betyda 140 nya arbetsplatser i Kajanaland!
Landsbygden, jordbruket, familjen - det är Anttilas ledstjärnor. I över tjugo år i riksdagen har hon outtröttligt försvarat mjölkbönderna, svinfarmarna, boskapsuppfödarna och sockerbetsodlarna. Om det finns någon som personifierar centerpartiets ideologiska rötter så är det svinfarmaren Sirkka-Liisa Anttila.
- Jag och min man Risto lämnade över gården åt dottern för några år sedan, men vi hjälper fortfarande till. Våra nassar är inga stressgrisar. De äter vete som odlats på gården och får stanna här ända tills det är dags för slakt, och då transporteras de inte längre än tio kilometer, säger Anttila stolt.
Paret Anttila har byggt sig en mormorsstuga i skogsbrynet under höga furor, några hundratal meter bort från gården som ligger på de tavastländska slätterna utanför Forssa. Sedan de lämnade över gården har dottern investerat och utvidgat, så att den nu består av hundratalet suggor, 70 hektar åker och över 80 hektar skog.
Framtidstro
Enligt många bedömare håller världsekonomin på att flätas samman på ett sätt som innebär att det snart inte lönar sig att odla annat än karljohanssvampar i Finland, men Anttila är av rakt motsatt åsikt.
- Trenden håller på att vända. Om trettio år är vi två miljarder människor fler i världen och varenda åkerlapp i Finland kommer att behövas. Mina barnbarn får antagligen uppleva samma knapphet som mina egna föräldrar under kriget - överbefolkningen ser inte ut att stoppas och jordens resurser blir inte större.
Den pågående sockerreformen i EU innebär sannolikt en ekonomisk katastrof för de finländska sockerbetsodlarna. Finland måste nu koncentrera sig på att minimera skadorna, säger Anttila.
- Nu är huvudsaken att vi lyckas åstadkomma fullständig kompensation åt bönderna. Dessutom är det viktigt att EU säger rent ut att detta inte är ett prejudikat. Annars följer vetet snart efter och småningom dras alla odlingsmöjligheter bort från Finland.
Anttila tror och hoppas att EU:s lantbrukspolitik så småningom ändrar riktning.
- Länderna borde delas upp i sådana som vill vara med och tävla på den internationella livsmedelsmarknaden, och sådana som hellre vill ge de egna bönderna livsrum och vara självförsörjande.
Är det hållbart i längden att lägga ned så mycket samhällsresurser på att vara självförsörjande, då det är ett faktum att mat produceras billigare i gynnsammare klimat?
- Vi kan välja mellan att stödja lantbruket eller se landsbygden avfolkas. Utan lantbruket har vi ingen levande landsbygd, trots att lantbruket naturligtvis inte ensamt kan upprätthålla landsbygden.
Och så tar hon upp Frankrike igen. Sirkka-Liisa Anttila har suttit i Europarådets parlamentariska församling i många år och reser regelbundet till Frankrike på språkkurser, och det märks att hon tagit intryck.
- Titta på Frankrike! Franska bönder får stöd för att de upprätthåller nationallandskapet, eftersom folket ser det som ett värde i sig. I Frankrike har man en intuitiv förståelse för lantbrukets kulturella roll.
Att frihandeln skulle gynna de fattiga är en chimär, säger Anttila och exemplifierar med sockerreformen.
- När vi nu avskaffar tullarna på socker kommer marknaden inte att tas över av de fattiga länderna, utan i första hand av Brasilien. De fattiga sockerproducenterna har sina kvoter som EU köper in, men i och med reformen kommer kvoterna att försvinna. De rika länderna är bara intresserade av u-ländernas billiga råvaror, inte av att bygga upp know-how och förädlingsindustri där.
Svårt att påverka
Trots att Anttila är folkvald och leder jord- och skogsbruksutskottet i riksdagen har hon i praktiken nästan inga möjligheter att påverka EU:s jordbrukspolitik. Den hamras fram i dygnslånga förhandlingar mellan kommissionen och centerkollegan, jordbruksminister Juha Korkeaoja. Samtidigt tillbringar Anttila stora delen av sommaren med att åka omkring i Tavastland och träffa oroliga väljare, bönder som ofta mår psykiskt illa av den ständiga pressen att fylla i alla papper rätt.
- Gör man ett enda mänskligt misstag i ansökningarna blir det mindre stöd. Jag känner en lantbrukare som gick i konkurs på grund av ett sådant misstag. Därför hoppas jag mycket på den nya stödformen, som delar ut stödet på grundval av areal i stället för produktion. Om man kunde ge bönderna tid att köras in i det systemet ens fem år vore det en lättnad för många.
