Arbetsgruppen som har behandlat bevarandet av den finländska sockerproduktionen överlämnade den 12.11 sin slutrapport åt jord- och skogsbruksminister Juha Korkeaoja.

Sockerbranschen inom EU och också i Finland står inför stora förändringar. Unionen har redan reformerat sin jordbrukspolitik för övriga betydande sektorers del. Förhandlingarna som förs inom Världshandelsorganisationen samt den fria importrätten till EU, som getts åt världens fattigaste länder, leder till ökad sockerimport och tvingar unionen att på motsvarande sätt begränsa sin egen sockerexport och -produktion.

EU-kommissionen föreslog i ett meddelande förra sommaren ändringar i marknadsordningen för socker, som utgår bland annat från en betydande sänkning av marknadspriset på socker, en minskning av produktionskvoterna och en möjlighet att överföra kvoter från en medlemsstat till en annan. Producenternas inkomstbortfall skulle ersättas till 60 procent.

Tre fjärdedelar av det socker som konsumeras i Finland produceras här. Sockerbetor odlas på cirka 2 500 gårdar som på grund av en låg skördenivå per hektar är i ett svagare konkurrensläge än sockerbetsgårdar i andra EU-länder. Sockerstrategin föreslår åtgärder för att sockerbetsodlingen och sockerproduktionen ska kunna fortsätta i vårt land inom ramen för de produktionskvoter som Finland har beviljats.

Sockerstrategin utgår från att endast de prissänkningar och kvotnedskärningar bör göras inom EU som är nödvändiga för att uppfylla gemenskapens förbindelser till WTO. Kommissionens förslag till prissänkning är således överdimensionerad. Kompensationen för prissänkningen i Finland bör betalas till det fulla beloppet och delvis bundet till produktionen. Inom förädling och odling av sockerbetor bör allt göras för att effektivera produktionen och minska på kostnaderna. Importen till EU under preferensordningen bör vara stabil och förutsägbar, vilket förutsätter att kvoteringen i importen måste bevaras.

De strategiska riktlinjer som arbetsgruppen föreslår hänför sig till Finlands ställningstaganden till reformen av Europeiska unionens sockersektor, inre åtgärder inom sockersektorn, förbättring av sockerbetsodlingens lönsamhet samt beaktande av sockerbetsodlingen i stödpolitiken. Vissa av arbetsgruppens förslag berör frågor som avgörs i EU:s beslutande organ, medan andra kan avgöras nationellt mellan odlarna, fabrikerna och staten. Arbetsgruppen tror att sockerproduktionen med hjälp av dessa åtgärder kan fortsätta i Finland inom ramen för kvotsystemet.

Riktlinjerna i sockerstrategin

1. Reformen av marknadsordning för socker är nödvändig både på grund av interna och externa orsaker i EU. Reformen måste ändå genomföras på ett balanserat sätt och utgångspunkten är att produktionen kan fortsätta på hela unionens område enligt de Europeiska rådens beslut. I rådens beslut skall man sträva efter enhällighet precis som tidigare då man beslutat om den gemensamma jordbrukspolitiken.

2. I reformen av den gemensamma marknadsordningen för socker borde endast de pris- och kvotnedskärningar göras som är nödvändiga på grund av WTO och "Allt utom vapen" -initiativet. Den prisnedskärning som kommissionen har föreslagit är överdimensionerad.

3. Förutsättningen för den finländska produktionen är att importen under preferensbehandling kan hållas stabil och förutsägbar. Det här förutsätter att importkvoterna bibehålls.

4. Inkomstbortfallet måste kompenseras helt och hållet på ogynnsamma områden och en del av kompensationen måste utbetalas på basen av produktion för att bevara motivationen att producera. Om full kompensation på gemenskapnivån inte är möjligt beroende på gemenskapens begränsade budget, måste de ogynnsamma områdena ges rätt att betala stödet på basen av produktion till fullkompensering.

5. Efterföljandet av Europeiska rådets principer förutsätter att kvotsystemet och nationella kvoter bevaras. A- och B-kvoter borde inte sammankopplas och nedskärning av kvoter i reformen borde i första hand riktas till B-kvoten eftersom det i princip är den mängden som företagen kan exportera från gemenskapen med exportstöd. Nuvarande nedklassningsmekanismen och överföringsmekanismen, som ursprungligen planerades för att jämna variationen i skördarna, fungerar väl och borde därför bibehållas.

6. Överföring av produktionskvoter från en medlemsstat till en annan, vilket kommissionen har föreslagit, kunde leda till flyttning av produktion från Finland till gynnsammare områden i EU och är därför inte en acceptabel utgångspunkt.

7. Prisnedskärningen av socker och ökad konkurrens har lett till en minskning i industrins marginal, då volymgränsen för en lönsam enhet höjs. Tillsammans med kvotnedskärningen kan det här i industrin leda till behovet att centralisera hanteringen av sockerbetor i Finland till en fabrik för att skapa förutsättningar till lönsam produktion. Det här förutsätter att industrin också investerar i fabriken som blir över. I uppskattningar måste man inte bara beakta fabrikens företagsekonomiska faktorer men också naturliga förutsättningar för sockerbetsodling och odlarens villighet att fortsätta producera också efter reformen. För att göra anpassande investeringar i såväl odling som förädling, måste sockerreformen genomföras med tillräckligt långt tidsperspektiv.

8. Sockerbetsodlingens lönsamhet borde förbättras med målmedvetet arbete för att öka på skördenivån och specialiseringen. Också nedskärningen av transportkostnader är ett centralt syfte när man vill skära ned på kostnaderna.

9. Skördenivån kan ökas med kalkning för att höja på betesmarkens ph-värde, med att effektivisera täckdikning och genom att ta cirkulationen i systematiskt bruk. Man bör också lägga märke till tekniken vid nedläggning i stuka. Fasta kostnader kan sänkas med ökning av sockerbetsarealen och genom att använda mera entreprenörer eller samarbeta med andra odlare för att minska på maskin- och byggnadskostnaderna.

10. Inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, det EU-delfinansierade stödet och det nationella stödet finns lite möjligheter att rikta stöd till odling av sockerbetor med undantag av kompenserande inkomststöd och gårdsstöd som tas i bruk år 2006. När man funderar på miljöstödet för nästa period måste man klargöra möjligheterna för tilläggsåtgärder i odlingen av sockerbetor.