Ärade delegater, representanter för organisationer och företag, inbjudna gäster, mina damer och herrar.
Det är en glädje för mig att hälsa er alla i denna välfyllda sal välkomna till Svenska lantbruksproducenternas centralförbunds allmänna förbundskongress här i Åbo. Speciellt vill jag hälsa dagens inbjudna föredragshållare, chefredaktör Torbjörn Kevin välkommen, vi ser fram emot vad du kommer att säga om oss lantbruksföretagare och vår näring i ditt anförande.
SLC har haft som vana att samlas till förbundskongress vartannat år i olika delar av det försommarfagra Svenskfinland. Denna gång har dock styrelsen gått in för att samlas i december efter en drygt tre års paus sedan Pedersöre juni år 2000. Trots att vi nu upplever årets mörkaste tid utgår vi ifrån att det inte skall inverka negativt på arbetet och stämningen här på kongressen. Det borde vara nästan tvärtom då de yttre lockelserna saknas. Vi hoppas därför på en arbetande förbundskongress. Erfarenheterna av detta möte kommer att beaktas då vi fastställer årstiden för vår nästa träff.
Sedan vi möttes i Pedersöre har stadgarna för SLC reviderats enligt ett förslag som antogs där. Framför allt bör två förändringar noteras.
För det första kan icke jordbrukande skogsägare ansöka om medlemskap i SLC via de finlandssvenska skogsägarförbunden på fastlandet. Mer om detta får vi höra i morgon då arbetsgruppen som behandlar skogsorganiseringen avger sin rapport, och likaså i den skogspolitiska översikten som ordföranden i SLC:s skogsutskott, lantbruksrådet Runar Lillandt lovat hålla.
För det andra har dubbel majoritet införts för beslut i förbundsfullmäktige gällande vittbärande lantbrukspolitiska frågor med betydelse för något av våra landskapsförbunds regionala intresse. Detta för att beslutsfattandet i viktiga frågor bättre skall stå i proportion till medlemsantalet i våra fyra förbund. På det sättet kan vi försäkra oss om att innehållet i de beslut som fattas på centralt håll har en stark förankring i hela medlemskåren. Med dubbel majoritet avses att beslutet omfattas såväl av själva fullmäktige som av tillräckligt många av våra medlemmar.
Vad gäller val av centralförbundsordförande blir den kandidat vald som vid omröstningen erhållit minst tre femtedelar (3/5) av de angivna rösterna. Hur dessa stadgeändringar skulle fungera i praktiken om åsikterna går isär har ännu inte prövats av fullmäktige, som de facto inte har röstat i dylika frågor sedan kongressen i Pedersöre.
Till denna kongress har inlämnats totalt 12 stycken motioner. De presenteras senare i dag efter den lantbrukspolitiska debatten som inleds av vår verksamhetsledare Tage Ginström. Efter presentationen är det tänkt att vi skall föra en debatt, innan grupparbeten, som har en central roll under dessa dagar, inleds. Antalet arbetsgrupper är totalt 8 stycken och de skall förutom motionerna behandla andra för vår näring aktuella frågor på några års sikt. Det heter ju i stadgarna att den allmänna förbundskongressen fastställer de allmänna riktlinjerna och principerna för förbundets verksamhet fram till följande förbundskongress och i övrigt fungerar som rådgivande organ.
Vidare står det i gällande stadgar att en översikt skall ges vid kongressen över förbundets verksamhet sedan föregående kongress. Det är därför på sin plats att utvärdera hur producentorganisationen nått de mål som ställdes i resolutionen från kongressen i Pedersöre. Resolutionen tog upp ett konstant problem inom näringen, det vill säga kostnadsökningen och möjligheten att få kompensation för detta genom stöd och priser. År 2001 höjdes det nationella stödet till näringen med i praktiken 50 miljoner mark, i år var höjningen 20 miljoner euro. Utvecklingen av producentpriserna har däremot varit ytterst oenhetlig under denna period, priserna för vissa produkter har utvecklats i positiv riktning medan andra tyvärr har varit sjunkande. Även den enskilda jordbrukaren har under dessa år gång på gång granskat kostnaderna inom näringen och till exempel genom samarbete om maskiner strävat efter kostnadsbesparingar.
Kongressen i Pedersöre var också orolig över det låga antalet generationsväxlingar inom lantbruket och krävde åtgärder av dåvarande regering. Den regeringen åstadkom närmast en förlängning av lagen om avträdelsestöd fram till utgången av år 2006, en i och för sig viktig del av ett generationsväxlingspaket. Däremot torde nuvarande regering i den nyligen överenskomna skattereformen underlätta generationsväxlingar på lantbruk genom kommande lindringar i arvs- och gåvobeskattningen. Dessutom kommer ett högre startstöd att beviljas i hela landet till de unga jordbrukare som åren 2004-2007 etablerar sig i näringen.
Vidare tog resolutionen upp den för mången jordbrukare ofördelaktiga kapitalinkomstandelen i beskattningen och dess negativa återverkningar på lantbrukarnas sociala trygghet med avseende på bland annat sjukdagpenningen. Sjukdagpenningen kommer från ingången av nästa år alltid att räknas utgående från den inkomst, som jordbrukarna redovisar för Lantbruksföretagarnas Pensionsanstalt, medan vi i lindringen av kapitalinkomstandelen nått halvvägs i riktningen mot det slutliga målet.
Resolutionen krävde vidare att den lagstadgade årssemestern på de allt större husdjurslägenheterna skulle utökas från dåvarande 22 dagar till 25 dagar. Den förra regeringen höjde i två etapper dagarnas antal med två till nuvarande 24. Jag utgår ifrån att den nuvarande regeringen inte i detta hänseende vill vara sämre.
Slutligen tog resolutionen upp hur jordbruket skall möta konsumenternas krav på bättre och säkrare livsmedel. Efter kongressen utbröt BSE-epidemin och senare mul- och klövsjukan i Europa. Trots ett fall av BSE i Finland i december 2001 visar undersökningarna att den finländska konsumenten känner en stor tilltro till inhemska livsmedel, vilket tyvärr inte alltid syns då hon gör sina uppköp i livsmedelsaffärerna. Då det gäller att upprätthålla konsumenternas förtroende för våra säkra inhemska livsmedel måste vi ständigt vara på vår vakt.
Jag hoppas personligen att den resolution, som denna kongress med största sannolikhet i morgon kommer att avge, har ett lika realistiskt och verklighetsförankrat innehåll, så att vi inom intressebevakningen kan genomföra den ens tillnärmelsevis lika bra som Pedersöreresolutionen.
Inom lantbrukspolitiken har mycket skett sedan denna församling senast möttes. Börjar vi med de positiva händelserna hör revideringen av artikel 142 våren 2002 med de högre fullmakterna och den flexibilitet vid utbetalning av det nationella stödet på C-området, som den möjliggör, till denna grupp.
Det är för tidigt att med säkerhet uttala sig om vad en utvidgning av EU med tio nya medlemsländer inkommande vår och den pågående WTO-förhandlingsrundan i sinom tid kommer att medföra för problem för ett lönsamt jordbruk och en lönsam växthusodling. Däremot är det helt klart att reformen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik CAP och förlängningen av artikel 141 vardera ur vår synpunkt misslyckades och att de särförhållanden som gäller för vårt lantbruk inte rönte förståelse.
I CAP-reformen var vi helt berättigat ute efter högre referensskördar för åkergrödorna och en möjlighet att fortsättningsvis betala ut så mycket produktionsbundet stöd som möjligt för att hålla kvar jordbrukarnas motivation att producera livsmedel. Vi ville också ha mera EU-medel till landsbygdsutveckling, det vill säga pengar för bland annat LFA- och miljöstödet. Slutresultatet blev som bekant inga höjda referensskördar men nog en liten höjning av torkningsstödet, en viss möjlighet att hålla kvar kopplingen mellan produktion och stöd men inga nya EU-pengar till landsbygdsutveckling. Visserligen har vi nu en option att betala en förhöjning av LFA-stödet med nationella medel för att lindra effekterna av reformen.
Förhandlingsresultatet mellan vår jordbruksminister och kommissionär Fischler om förlängningen av artikel 141 var ett bottennapp i förhållande till de gemensamma mål producentorganisationerna och statsmakten hade ställt upp. Förutom att det nationella stödet till husdjursproduktionen och växthusodlingen i södra Finland, det vill säga A- och B-området, är sjunkande med årliga miljontak, ingår i avtalet också en sänkning av det nationella växtodlingsstödet i södra Finland. Avtalet fråntar oss helt den nationella handlingsfriheten. Det medför dessutom att vi under de kommande fyra åren totalt saknar möjligheter att ens delvis kompensera jordbruket i södra Finland för den kostnadsstegring vi har i samhället och att trygga en rättvis inkomstutveckling i förhållande till andra yrkesgrupper. Dessutom tvingar kommissionen oss att ta i bruk osunt höga investeringsstöd. Om det blir för många som får de här höga investeringsstöden för nya projekt, kan det leda till en svår marknadssituation inom ett flertal produktionsinriktningar. Producentorganisationens uppgift är att verka för sådana beslut som krävs för att vi inte skall få en ohanterbar produktionsökning med de negativa effekter denna leder till.
Det var därför lätt för SLC:s styrelse att rakryggat och enhälligt förkasta 141-avtalet.
Då inkomstsidan är mer eller mindre låst för de närmaste åren och våra påverkningsmöjligheter ytterst begränsade, bör vi nu arbeta för förbättringar på den socialpolitiska sektorn. Även inom skattesektorn finns det utrymme för framsteg.
SLC:s förbundsfullmäktige samlades i går till höstmöte men kunde inte ta ställning till en uppgörelse av fördelningen av de nationella stöden för år 2004. Orsaken var att ett förslag ännu inte finns, vilket normalt brukar vara fallet denna tid på året. Det behöver inte ligga någon större dramatik i detta, än finns det tid att fatta beslut om nästa års stöd innan jordbrukaren råkar ut för fördröjningar i utbetalningarna.
Om ett år har vi i vår inkomstbildning att ta ställning till ett flertal nya frågor som kommer att sätta samarbetet och solidariteten inom vår organisation på prov. År 2005 torde CAP-reformen börja tillämpas, samtidigt som vi tar i bruk nya miljöstöds- och LFA-program för det stora flertalet av våra lantbrukare. Miljöstödets tilläggsdel tillämpas för andra året och den nationellt finansierade LFA-förhöjningen kommer som en ny ingrediens bland stödformerna, till en del för att kompensera det sjunkande 141-stödet. Oberoende av från vilken del av Svenskfinland den enskilda lantbrukaren kommer och vilken produktionsgren hon eller han företräder, kommer man säkert att kunna peka på ett flertal konkreta försämringar i detaljerna i de enskilda stöden. Det är alltid lätt att stirra sig blind på enskilda mindre eller större detaljer då helheten och därmed slutresultatet borde vara det enda avgörande. En reform har alltid vinnare och förlorare, vår uppgift är att minimera förlusterna. Tyvärr kan man redan idag medge att byråkratin kring stöden kommer att öka. Den ökade byråkratin bör så långt som möjligt skötas av förvaltningen så att jordbrukarens pappersexercis inte ökar.
Hur mycket SLC i framtiden kan påverka intressebevakningen på olika plan beror på oss själva. Jag vågar påstå att vi har ytterst duktiga och kunniga personer både i våra egna organ och i vår broderorganisations olika utskott samt även i ett flertal andra organisationer och organ. Vi kan på så sätt på olika plan påverka i vilken riktning vi anser att olika frågor inom intressebevakningen skall lösas. SLC kan även i framtiden ha en viktig roll i intressebevakningen. Detta under förutsättning att vi inom SLC är överens i ärenden som är viktiga för oss. SLC är just så starkt som sin svagaste länk. Den anda och den samarbetsvilja som under de senaste tiderna har rått inom vår organisation är något värdefullt som vi inte i första hand skall offra, utan aktivt och genom öppen information arbeta på att bevara och stärka.
Med dessa ord vill jag än en gång hälsa er alla välkomna till vår förbundskongress, som jag nu förklarar öppnad.