|
|
19.1.2018 / Landsbygdens Folk
Grundpris och efterlikvid kunde få fart på spannmålshandeln mellan gårdar
I år har det varit en utmaning för många husdjursproducenter i de norra delarna av Österbotten att köpa in foderspannmål. Den största orsaken till det är att spannmålsodlarna inte har velat sälja till de låga priserna som nu råder på marknaden.
- Jag har full förståelse för att spannmålsodlarna väntar på högre priser. Vem skulle sälja till de här priserna? Jag ser det som en form av strejk inom bondekåren. De som har råd att vänta gör det och hoppas på att priserna går upp. Det skulle jag också göra, säger Johan Backlund, svinproducent i Oravais.
Han är medveten om att åsikten inte delas av alla hans kolleger. På grund av dödläget har det uppstått viss frustration bland de husdjursbönder som inte har fått sitt behov av foderspannmål tillgodosett.
- Jag har också förståelse för de åsikterna. Det är egentligen helt befängt att man som husdjursproducent inte ska få loss foder som behövs för produktionen. Något måste göras åt situationen, konstaterar Backlund.
Han har i flera år funderat på en idé som han tror skulle kunna lösa situationen. Systemet som han för fram baseras på att husdjursproducenterna betalar ett grundpris för spannmålen på hösten och en efterlikvid på våren.
- Efterlikviden skulle baseras på en ekvation som tar hänsyn till flera olika faktorer, till exempel priset på världsmarknaden. Efterlikviden ska därmed baseras på hur spannmålspriset har utvecklats under året. Det här skulle få igång spannmålshandeln mellan gårdarna, tror Backlund.
Bankgaranti behövs
För att trygga att spannmålsodlarna verkligen får betalt behövs också en bankgaranti.
- Bankgarantin behövs så att spannmålsodlarna kan vara trygga och säkra på att de får efterlikviden senare, säger han.
Backlund uppmanar ÖSP och SLC att fundera på hur ett dylikt system kunde utformas där djurgårdarna får foderbehovet täckt och odlarna får tillräckligt bra betalt. För något måste göras för att bryta trenden som nu har uppstått, anser han.
- Vi måste få igång handeln mellan gårdarna. För vi kan inte fortsätta ha det så här. Förutsättningen att vi husdjursproducenter får spannmål är att vi betalar för det. Nu är både spannmåls- och köttpriserna låga och det gynnar ingen av oss att konsumenterna vänjer sig vid ett lågt pris.
Förutom behovet av en bankgaranti måste direkthandeln mellan odlare och producent också bli professionellare. Kvaliteten på råvaran måste stå i fokus.
- Vi måste få in ett kvalitetstänk för som det är nu kan kvalitetsskillnaderna vara stora. När ett lass kommer in ska det vara analyserat så att köparen vet allt gällande toxin- och proteinhalter, säger Backlund.
Krävs hårt jobb med portalen
Han välkomnar det faktum att SLC är med och bygger upp en sorts handelsportal som ska tas i bruk under det här året. Men han betonar vikten av att producentorganisationerna verkligen arbetar för att det systemet börjar fungera i praktiken.
- Jag ser en portal på webben som förträfflig, men det fodras arbete och aktivitet från ÖSP och SLC. Någon måste driva det här projektet och odlare och husdjursproducenterna måste få mycket information om portalen, säger Backlund.
Backlund är en stor svinproducent och delägare i två företag. Han är en av tre delägare i Jeppo Lantgris som har smågrisproduktion och 2.200 suggor. Utöver det äger han företaget Nassab som har 4.000 slaktsvinplatser. Kenneth Lindén, en av delägarna i Jeppo Lantgris, har också en egen produktion med 8.000 slaktsvinplatser.
Deras behov av foder är därmed enormt och för att trygga tillgången publicerade de tillsammans med samarbetspartnern Jonas Huldén en annons i LF i höstas om att de köper foder.
- I samband med demonstrationen mot importen var det säkert många som trodde att vi var en av köparen av det svenska foderkornet. Men så var det naturligtvis inte. Vi strävar efter att handla vårt spannmål av odlare längs riksåttan. Vi sätter väldigt stor vikt vid att vårt foder kommer från närregionen, säger han.
Betalade ett högre pris
Annonsen gav resultat. Backlund, som köper in cirka 70 procent av fodret och därmed är beroende av att det finns råvara till salu, fick sitt behov tillgodosett. Men en bidragande orsak till att det gick så var att han betalade ett högre pris än marknadspriset.
- För att få loss säden betalade vi 160 euro tonnet. Vi var helt enkelt tvungna att gå över marknadspriset för att få in foder.
Hur känns det att betala ett pris som är högre än rådande marknadspris?
- Jag vet inte riktigt. Men samtidigt känns det inte heller bra att betala ett skitpris. När jag ringer till mina spannmålsvänner i Korsholm vill jag inte heller erbjuda ett pris som gör att de tvingas sälja på förlust. Det måste finnas en ömsesidig respekt. För jag sätter stort värde på det samarbete som vi bönder har här i Österbotten längs riksåttan, säger Backlund.
TEXT & FOTO
Christoffer Thomasfolk
christoffer.thomasfolk@slc.fi
|
|
