|
|
22.6.2017 / Landsbygdens Folk
Femtiofem säsonger av täckdikning
Ingåbon Johan-Henrik Karell kan ett och annat om dränering. Han är i full färd med sin femtiofemte säsong som täckdikare i Västnyland.
- Jag har ju långt kvar till hundra ännu, säger han och hoppar ner i ett dike med spaden i högsta hugg.
76-åringen har trappat ner på arbetstakten på det sättet att nuförtiden börjar han jobba först kl.7 på morgonen och hinner oftast hem till middagen.
Johan Henrik Karell är bekant för de flesta jordbrukare i Ingå, Sjundeå och Karistrakten. De flesta känner honom ändå som Potin (det ska uttalas med kort å-ljud). Han började med täckdikning i mitten av 60-talet och har sedan dess hunnit dika åt flera generationer av jordbrukare i trakten.
- Jag valde mellan att odla sockerbetor och dika. Med facit på hand så valde jag ju rätt, skrockar han.
Gått som en klocka de sista 30 åren
Täckdikningaggregatet han använder är en Mara från 1964. Den är tillverkad av Kurpan Konepaja i Loimaa som också skötte servicen på den tiden. Lyckligtvis har maskinen hållit bra för på 60-talet kunde transporten till fabriken räcka sju timmar.
Traktorn som driver aggregatet är av lite yngre modell: en Ford från 1978.
- Det var lite problem med den i början, men de sista trettio åren har den gått som en klocka, säger Karell.
På 60- och 70-talet användes tegelrör för dikningen mot dagens kokoslindade plaströr. Arbetsinsatsen är en helt annan idag.
- Då kunde vi vara tjugo gubbar som jobbade på en åker. Nu är vi oftast bara tre stycken, säger Karell.
Sedan flera år tillbaka jobbar han tillsammans med Stefan Österman. Vid varje arbete behövs dessutom någon extra hand från den gård där arbetet utförs.
På våren syns problemen
Och arbetet tar inte slut. Många, många är de åkrar som skulle må bra av åtminstone kompletteringar i det befintliga täckdikessystemet.
- Ojojoj, vad det sku finnas jobb, utbrister han och antyder finurligt att bönderna säkert hellre köper en ny traktor än gräver ner pengarna i jorden.
- Det är ju inte så stor nytta med stora skiften om du hamnar dela upp dem när det är vått när du sår, säger han menande.
På våren när åkrarna torkar upp ojämnt ser man tydligt var problemen finns. De gamla täckdikessystemen börjar vara i dåligt skick, men tröskeln att förnya är hög trots att täckdikningen stöds genom investeringsstöd. Faktum är ändå att ett dikningsjobb lätt kostar många tusenlappar - men som förhoppningsvis betalas tillbaka av större skördar.
Den som har framförhållning och en lämplig buffert kan ju alltid passa på att dika medan spannmålspriserna är låga och kamma hem vinsten sedan när priserna stiger.
Mer än bara ett jobb
Ibland sätter han sig i bilen och spanar in hur det växer på åkrarna i bygden och särskilt förstås de skiften han själv har dikat.
- När man ser att det inte finns några fläckar där det står vatten så känner man sig nog lite karoger.
För Karell är täckdikandet ändå mer än bara ett jobb. En sommar utan täckdikning känns som en främmande tanke.
- Alternativen är så få. Jag vill inte ligga stilla och inte tycker jag om att städa heller. I skären trivs jag max två dagar.
Hans sätt att prata är fyllt av ironiska svängar, men han är inte typen som skrattar åt sina egna skämt. Han kanske inte ens tycker de är roliga. Slagfärdig är han i alla fall och har åsikter om det mesta.
När det gäller täckmaterial i diken är hans åsikt att flis är bättre täckmaterial än sand. Under årens lopp har han sett det mesta i åkerväg.
- Sanden blandar sig med tiden med leran och täpper till hålen. Dessutom är det många gånger en kostnadsfråga. Använder man sand ska den vara av god kvalitet.
Mera på "spadasidan"
Johan-Henrik Karell grundade i tiderna bolaget Ab Udda som syftar på familjegården Byudda i Degerby och som numera fungerar också som lager och försäljningspunkt för olika sorters rör och dränerings- och avloppssystem.
Idag är det dottern Petra Karell-Lindholm som sköter beställningar och rörimport, medan svärsonen Kenneth Lindholm bland annat planerar avloppssystem och säljer reningsverk.
- Jag är mer på den här spadasidan, säger han och kör ner spaden i lerjorden.
- Men jag är fortfarande majoritetsägare, tillägger han sedan nöjt.
När han inte sysslar med täckdikning dränerar han husgrunder för egnahemshus. Någon enstaka dag håller han också ledigt. Som dagen före midsommar. I övrig blir det lätt långa dagar ute på åkrarna.
- Det blir ju inga slitningar med gumman när man aldrig är hemma, säger han och berättar också att han har ett så kallat shoppingben som alltid tycks börja göra ont när han närmar sig en butik av något slag.
För att undvika sådana hemskheter är täckdikning definitivt att föredra.
- Ibland när det regnar tänker jag att tammefan det här slutar jag med. Sen på våren när snön börjar smälta så är jag där igen.
TEXT & FOTO
Maria Wasström
maria.wasstrom@gmail.com
|
|
