|
|
7.4.2017 / Landsbygdens Folk
En tredjedels sekel på Landsbygdens Folk
- Jag växte upp på ett småbruk med två kor på Emsalö i dåvarande Borgå landskommun. Pappa var medlem i NSP och LF kom hem till oss ända från starten.
Ännu 1966 var tidningens chefredaktör Torolf Björklund ensam om det redaktionella arbetet. Det var en tid då jordbruket expanderade. Behovet av aktuell information i de finlandssvenska jordbrukarnas egen tidning Landsbygdens Folk blev allt större.
Ibland hjälpte också dåvarande annonschefen Helge Rosas till med det redaktionella materialet och med ombrytningen.
Fram och bak på en ko
- Jag studerade vid Svenska social- och kommunalhögskolan på den tiden och så var jag praktikant under en och en halv sommar på dåvarande Östra Nyland i Lovisa, minns Bertel.
Helge Rosas ringde överläraren Ulla-Stina Westman vid högskolan för att höra om hon kände någon som var lämplig för ett jobb på LF. Bland andra genom sin man Sten-Olof Westman, som varit chefredaktör för LF under fem års tid, kände också hon till tidningen.
Överläraren kunde tipsa om småbrukarsonen Bertel.
- Han borde åtminstone veta vad som är fram och bak på en ko, lär hon ha konstaterat.
Det räckte för att fylla kompetenskraven och Bertel kunde börja, först på halvtid, senare på heltid.
Efter en kort period kom Bertel också att jobba några år på lokalredaktionen i Vasa.
- I Österbotten trivdes jag väldigt bra. Det var för övrigt under samma tid som senare SLC-ordföranden Ola Rosendahl var verksamhetsledare för ÖSP.
Men reportageresor behövdes också i de andra regionerna, och Torolf Björklund åkte gärna ut för att tala med folk.
- Så han ringde ganska ofta och kallade mej ner till Helsingfors för att bryta om tidningen, det vill säga pussla ihop sidorna.
Det blev en del pendlande tills arbetet omorganiserades så att Henrik Svarfvar tog över på halvtid i Vasa och Bertel åter stationerades i Helsingfors.
Från hästen till EU
Jordbruket och även jordbrukarkåren har gått igenom flera stora omvälvningar under Bertels tid vid LF.
- Även om traktorn var vanlig redan 1966, så hade hästen ännu en viss plats i jordbruket. Också höstörar kunde man ännu se på fälten.
Under åren som följde blev det i alla fall traktorn som räknades. Mekaniseringen tog fart, de enskilda gårdarna började efter hand skaffa skördetröska och olika specialmaskiner blev vanliga. Inom socialpolitiken kom avbytarsystemet till under det tidiga sjuttiotalet.
Nästan 30 år senare blev Finland EU-medlem.
- EU-medlemskapet vände åter upp och ner på allt. Ännu i slutet på åttiotalet var det inte många som tänkte att Finland en dag skulle bli EU-medlem.
Efter Sovjetunionens fall 1991 tog emellertid också den diskussionen fart.
- Jag måste medge att redaktionssekreterarskapet gjorde att tiden inte hann till för den viktiga direktkontakten med medlemskåren.
Att vara redaktionssekreterare innebär bland annat att ta emot texter och bilder till tidningen, gå igenom och redigera texterna och ansvara för ombrytningen, det vill säga tidningens layout.
Omständligt att göra en tidning
Redan 1966 och många år framåt sattes, ombröts och trycktes tidningen på Maaseudun Tulevaisuus tryckeri Simonpaino. Efter att MT gjorde sig av med sin egen press trycktes LF en ganska lång period på Helsingin Sanomats tryckeri.
I synnerhet på "blytiden" behövdes en betydligt större teknisk personal än i dag för att få ihop en tidning.
- På Maaseudun Tulevaisuus sätteri fanns ett antal sättare och ombrytare. De var duktiga yrkesmänniskor, men det var bara några av dem som kunde lite svenska. Korrekturläsarna var däremot väldigt skickliga på svenska, och de hade också allmänbildning. De kunde till exempel komma och påpeka felaktigheter i artiklar som ingen annan hade märkt.
Texten sattes med så kallad maskinsättning. När spalterna var satta med blytyper placerades de i en ram, en tryckform. Typografen, ombrytaren, stod och pusslade ihop tryckformen på ena sidan bordet medan redaktören tittade på, ofta från den andra sidan. På det sättet lärde sig redaktörerna att läsa texten upp och ner och spegelvänd.
Av tryckformen göt man en tryckplåt som sedan sattes in i en vals i tryckpressen.
- Ännu när jag började gjorde man klichéer i zink av bilderna, de var dyra och man måste spara på dem. Senare började man göra klichéerna i plast. De var billigare och då kunde man börja använda mer bilder i tidningen.
Den dåtida tekniken förutsatte också en del springande mellan redaktionen som länge fanns på Lönnrotsgatan i Helsingfors och sätteriet på Simonsgatan. På ett helt naturligt sätt fick man således gott om motion.
Via offset till ombrytning på dator
Senare kom den så kallade offsettekniken med textspalter på papper i stället för blyet. Pappersspalterna klistrades på en botten som sedan fotograferades med en jättelik kamera. Från filmen, ett enormt negativ, gjordes tryckplåten.
Det här förenklade också användningen av bilder ytterligare. Under åttiotalet blev det vanligt att LF hade en färgbild på första sidan.
Vid den tiden började också datorerna komma in på redaktionerna, först för den skrivna texten, sedan för ombrytning och bildbehandling.
- Datorerna förenklade hela proceduren.
Internet var i alla fall en ännu senare företeelse.
- Jag hann till exempel inte uppleva så mycket epost i samband med jobbet. Och när jag började på sextiotalet var inte ens telefonnätet automatiserat ännu i hela Svenskfinland.
Under nittiotalet upphörde det tekniska samarbetet mellan LF och Maaseudun Tulevaisuus. Den nya tekniken gjorde det emellertid möjligt att bryta om tidningen helt och hållet på dator och på den egna redaktionen.
En firma som tog hand om grafiska arbeten etablerade sig i SLC:s utrymmen på Fredriksgatan. Firman tog i början hand om ombrytningen av LF och tränade Bertel.
- Det var Marja-Liisa Yrttiaho som undervisade hur det skulle gå till. Hon var bra, hon kunde sitta bredvid och steg för steg visa vad och hur jag skulle göra. Så efter ett antal veckor kunde jag sedan ta över ombrytningen helt och hållet.
Man ska kunna dra tidningen över huvudet
- Det mesta, svarar Bertel på riktigt "Bertelmanér" på frågan om han skulle ha velat göra något annorlunda. Men när han tänker efter tar det en stund innan han kommer på något.
- Det enda är väl att jag gärna skulle ha rört mig mer ute bland medlemmarna. Men om man arbetar ett tredjedels sekel hos samma arbetsgivare, så måste man väl ha trivts ganska bra. Jag tycker också det är bra att branschtidningar som LF fortsätter att utkomma med allt mer material, medan många dagstidningar fortsätter att minska personalstyrkan.
Bertel kan i övrigt en liten anekdot från tiderna då LF blev till. Det var Elis Gull från Yttermark, medlem i SLC:s centralstyrelse, som föreslog att medlemstidningen skulle heta Landsbygdens Folk. Det torde också ha varit han som sade att tidningen ska vara så stor till formatet, att man kan dra den över huvudet när man vilar middag.
Det var faktiskt en sak vi inte kom att tänka på när vi minskade tidningens format det här året. Men också här har Bertel ett tröstande ord att komma med:
- Bönderna är ändå så upptagna numera att de knappast hinner vila middag.
TEXT & FOTO
Micke Godtfredsen
micke.godtfredsen@slc.fi
|
|
