|
|
23.6.2016 / Landsbygdens Folk
Snårig byråkrati kring naturbeten på Åland
För kulturmarksbeten är ersättningen 165 euro per hektar och för beten med höga kulturvärden, som exempelvis strandängar och hagmarker, är ersättningen 300 euro.
Den tredje kategorin är beten som kräver riktade insatser. Där är stödet 450 euro per hektar eftersom det förutsätter större arbetsinsatser för att röja och manuellt bekämpa ogräs.
Men det kan också handla om att vissa blommor måste skyddas så att betet inte får användas under hela betesperioden. Den högre ersättningen kompensera också för detta.
Ett problem i sammanhanget enligt Tage Eriksson är att jordbrukarna under programperioden inte har möjlighet att byta naturbetesklass trots att betets karaktär kan förändras på grund av skötsel och andra åtgärder.
- Det betyder att jordbrukaren kan veta om att han i slutet av programperioden blir tvungen att betala tillbaka stöd, men han kan inte göra något åt saken eftersom betesklassen inte får ändras.
Tage Eriksson tycker att man åtminstone borde få gå neråt till en betesklass med lägre stöd.
- Det skulle ju inte kosta landskapet något utan tvärtom spara pengar som i stället kunde användas för att stöda ekologisk odling eller annat där det nu finns brist på pengar i LBU-programmet.
Erikssons uppfattning efter naturbeteskursen är att det fortfarande är ganska flummigt eftersom även rådgivarna har svårt att ge klara direktiv om hur ett naturbete ska bedömas.
- Inom samma bete kan det ju finnas olika typer av växtlighet och då blir det svårt att förklara hur en viss typ av bete ska se ut.
Landskapsregeringens naturvårdsintendent Maija Häggblom, som var en av föreläsarna, förstår att bedömningsgrunderna kan uppfattas som snåriga eftersom man hela tiden jobbar med gränsfall.
- Men det gäller att se till helheten. Man ska till exempel inte bara se efter om ett naturbetesområde ser öppet ut utan också titta neråt vilken typ av växter som finns.
Häggblom konstaterar att de ersättningar som betalas ut för naturbeten inte räcker till för att ersätta den arbetsinsats som krävs för skötseln.
- Men i stället kan man även se fördelen med att exempelvis få mera och bättre foder från området genom att sköta om betet.
På ett naturbetesområde är markägarna också skyldiga att ta ner den växtlighet som djuren inte betar. Det kan exempelvis handla om nässlor, älggräs och ormbunkar såsom örnbräken.
Man måste också hålla efter enar, tallar och granar som enligt naturvårdsintendenten lätt invaderar markerna i smyg.
- Även andra trädslag som hägg breder lätt ut sig och måste hållas efter.
Maija Häggblom vill också framhålla att man varje år har en genomgång med de tjänstemän som utför kontroller för att komma fram till gemensamma bedömningsgrunder.
- I svårare bedömningsfall diskuterar handläggarna också med varandra. Vi vill dessutom ha en fortlöpande dialog med jordbrukarna. Diskussionen kring bedömningskriterierna tar inte slut bara för att vi på kort tid ordnat två naturbeteskurser, förklarar Häggblom.
Också Soile Wartiainen, som var en av föreläsarna på kursen, betonar att det är viktigt att träffas och diskutera eftersom naturbeten är så komplexa.
- Naturbeten är en mosaik av olika saker som det är svårt att placera in i en fyrkantig box, påpekar Wartiainen, som är godkänd av landskapsregeringen för att fungera som fristående konsult för att göra upp skötselplaner för olika typer av naturbeten.
|
|
