|
|
30.4.2015 / Landsbygdens Folk
Slantar och sympati för pyttipannan
- Den kostade 30 cent, men det tycker jag är för litet för en portion mat, så jag betalade en euro, säger Allenius.
Hon äter sällan ute på restaurang, men brukar gå och äta på Kampens servicecentral en gång i veckan.
- Där kostar lunchen 6,90. Det är ett rimligt pris, men i butikerna skulle priserna få vara lägre, tycker Allenius.
De återinvalda riksdagsledamöterna Thomas Blomqvist och Mats Nylund tycker att jippot på Narinken är ett utmärkt sätt att skapa synlighet för de låga producentpriserna.
- Det är bra att på ett sådant här konkret sätt åskådliggöra vad bonden faktiskt får för sitt arbete och hur litet råvarans pris är, säger Blomqvist som menar att läget med de låga producentpriserna är ohållbart.
Mats Nylund är inne på samma linje.
- Ett evenemang som detta sätter fokus på det riktiga problemet. Flera undersökningar visar att handelns andel av konsumentpriserna har ökat, så det är handeln som sitter med nyckeln. Vi måste få de dominerande aktörerna att inte utnyttja sin ställning och det kan bara ske genom en tillräckligt stark opinion bland konsumenterna.
Mats Nylund vill också föra fram att det talas mycket om närmat, men betydligt mindre om en mycket större trend, det vill säga billighetstrenden.
- Närmatstrenden har idag ett starkt fotfäste, men ingen talar om billighetstrenden som de facto är mycket större. Den här trenden kör handeln starkt på med hjälp av sina egna varumärken.
Målsättningen med affärernas egna varumärken är att höja handelns egen marginal, och det åstadkoms genom att råvaran ska vara utbytbar, också mellan länderna.
- På det här sättet stärker handeln sin ställning, konstaterar Nylund.
Både Nylund och Blomqvist understryker att det är den offentliga upphandlingen som borde gå i bräschen för att få en förändring till stånd.
- I den offentliga upphandlingen bör samma krav ställas som vi ställer på våra jordbrukare då det gäller bland annat djurhållning och växtskydd. Den standard vi har i Finland borde vara moraliskt förpliktande också i den offentliga upphandlingen. I Finland får till exempel glyfosat inte användas för att få brödsäd att tvångsmogna och grisarnas svansar får inte kuperas. Då borde man inte heller upphandla råvaror från länder som inte har dessa restriktioner.
Handeln höll med
SLC och MTK hade bjudit in representanter för S-gruppen, Kesko och Lidl att närvara vid tillställningen och ta emot producenternas vädjan om en rättvisare andel av priset. S-gruppen och Kesko hade hörsammat inbjudan.
- Inom S-gruppen uppskattar vi verkligen inhemska livsmedel, försäkrade direktören för fältverksamheten inom S-gruppen Arttu Laine., som också kunde berätta att cirka 80 procent av de livsmedel som säljs inom S-gruppen är tillverkade i Finland.
- Vi har stött på kritik för att vi sänkt priserna, men efter att vi gjort det har nog andelen inhemska livsmedel stigit ytterligare, sade han.
Arttu Laine såg strävan efter fortsatt framgång för den inhemska livsmedelskedjan som en utmaning.
- Vi vill i alla fall hjälpa till att öka konsumtionen av inhemsk mat.
Direktören för Keskos dagligvaruhandel Jorma Rauhala sade för sin del att Kesko delar bekymret för den inhemska livsmedelskedjans framtid med jordbrukarledet.
- I vårt hus gör vi vad vi kan för att främja den inhemska maten sade han.
Som exempel nämnde han bland annat de närmatsträffar som Kesko har ordnat med producenterna.
- Den inhemska maten behövs även ur försörjningssynvinkel, underströk Jorma Rauhala.
Många betalade mer än 30 cent
Bönderna är definitivt förtjänta av en högre andel av konsumentpriserna. Det ansåg många av de närmare fyrahundra personerna som kom till torget i Vasa för att pyttipanna till producentpris. Jag betalade två euro för min portion, säger Marlene Ahlberg.
Hon är en relativt medveten konsument som strävar efter att välja inhemska produkter. Men hon visste inte att producentens andel - i det här fallet 30 cent för en portion pyttipanna tillredd på inhemska råvaror - var så liten.
- Jag och säkert många andra fick tveklöst en tankeställare. Fördelningen på 30 cent för en sådan här portion är otroligt snedvriden och jordbrukarnas andel är vansinnigt liten. De producerar fina produkter men får enligt mig för litet betalt för arbetet. Så här får det inte vara, säger Ahlberg.
I Vasa såldes 380 portioner pyttipanna och till kassan inflöt 319,74 euro. Det ger ett medelpris på 84 cent per portion, det vill säga över 50 cent mer än kostnaden för den högklassiga lunchen. Maten tog slut på två timmar.
Pyttipannan som Åbolands svenska producentförbund bjöd på hade strykande åtgång i Pargas på måndagen. De flesta kunder tyckte också att den var värd mera än 30 cent - och lämnade mera i kassan.
- Vi la en femma för två portioner, det tycker vi nog att den var värd, åtminstone, säger Pekka Mikkonen, stadstjänsteman från Seinäjoki som semestrar i skärgården tillsammans med pensionerade lokföraren Mauri Heikkilä, också han från Seinäjoki.
Efter inmundigad pyttipanna funderar Seinäjokiborna ett tag på var skon klämmer.
- Tanken är ju god. Men om man skall knipa lite mera av handelns del av priset, vad säger handeln om det? undrar Mikkonen.
Pargasbon Kaj Lehti som äter lunch vid ett grannbord tillsammans med hustrun Marjatta menar att det kanske finns för många mellanhänder överhuvudtaget för att det skall bli tillräckligt över för producenterna.
- Visst är fördelningen [av priset] hårresande, fyller hustrun Marjatta i.
Det som konsumenten kan göra är förstås att gynna inhemskt då det gäller grönsaker, och det intygar Lehtis att de gör.
- Man blir nog lite betänksam då man ser att det säljs spanska jordgubbar för 3,99 litern nu i butiken - det är ju mindre än vi betalar under högsäsong här. Hur kan det löna sig att frakta dem hit hela vägen för det priset? undrar Marjatta Lehti.
Det blev klirr, men inget prassel i kassan när ett 15-tal ÅPF:are tillsammans med matproffs från Smakbyn i måndags bjöd på producenternas 30 cents protestlunch på Torget i Mariehamn. Också de specialinviterade företrädarna för den åländska handeln kom frivilligt och tacknämligt talrikt för att stå vid skampålen.
- Men det finns många led i produktionskedjan. Alla ska ha sitt, så höga matpriser är ingalunda enbart handelns fel, kommenterade Dan-Johan Dahlblom, som är vd för partikedjan Ab Mathias Eriksson/Mariehamns Parti, som i alla fall tidigare ansetts ha minst 60 procent av den åländska dagligvaruhandeln.
- Varuboden går back på Åland, små glesbygdsbutiker är i kris och Ålands övriga matvaruaffärer ger heller inga större överskott, tillfogade han.
Dahlblom är faktiskt den som vid ett krismöte för mjölksektorn i januari föreslog att priset på åländsk mjölk skulle höjas med fem cent per liter utan att butikerna höjer sina marginaler. Åtminstone den första tiden efter prishöjningen ökade försäljningen lokalt av Ålandsmejeriet ÅCA:s mjölkprodukter.
Trots ålänningars mångomvittnade lokalpatriotism var det ingalunda enbart åländska ingredienser i lunchen som serverades i Mariehamn.
- Ni känner väl på smaken att tomaterna kommer från Närpes, kommenterade Smakbyns kändiskock Michael Björklund, som med sin personal skötte det praktiska kring jippot.
Efter en timme hade redan ca 100 av beräknade 140 portioner serverats. Bland lunchgästerna fanns också två ynglingar som talade ett obegripligt utländskt språk och efter ett tag belåtet kunde vandra vidare med en totalt orealistisk uppfattning om matpriserna på åländska uteserveringar.
Däremot hade Ålands prisinspektör Henry Öberg och överinspektör Bertel Storsved, med jordbruksstöd på sitt bord hos Statens ämbetsverk på Åland, ätit fullprislunch innan de kom till Torget för att helt gratis avsmaka stämningen.
- Det skulle väl inte se så bra ut om vi hade hamnat på bild som de första i kön för att få billig lunch, skrattade Storsved.
|
|
