Djurskyddslagen revideras som bäst. Enligt den ursprungliga tidtabellen var det meningen att Finland skulle ha en ny och modern djurskyddslag från och med detta års början. Tidtabellen höll inte, och hur långt arbetet skjuts fram är svårt att säga.

Denna text är som rubriken antyder även en personlig betraktelse, även jag kan koppla frågor om djurskydd till det konkreta och självupplevda.
 

Vad vill man i Finland åstadkomma med en ny djurskyddslag? Vad innebär den ”moderna” djurskyddslag som det talas om?  Och slutligen, vi som djurhållare och producenter skall inte låta  bevekelsegrunden vara otydlig – tänd lyktorna och be alla övriga intressenter i djurskyddslagberedningen göra detsamma.

 

Det rättsteoretiska avstampet för ett samtal kring  den nya djurskyddslagen är frågan om djurens rättigheter. Har djur rättigheter? Svaret  är så enkelt och sagolikt självklart; ja, djur har rättigheter.

Djur har enbart rättigheter, inga skyldigheter. Och dessa rättigheter tryggas blott och enbart av att människan tar och bär sitt ansvar.

Ja, drivet till sin spets är det motsatsen till det ekofilosofiska tänkandet som bland annat den polske filosofen Henryk Skolimowski och norrmannen Arne Næss förfäktar.

Här i Finland har vi Pentti Linkola som en slags företrädare för den livshållningen.

Enligt ekofilosofin har naturen ett egenvärde, man ser allt levande som en helhet och man förespråkar ett jämviktssamhälle där man kämpar för en hållbar utveckling. Och människan får inte förgripa sig på naturen. Jag kan inte djupare kommentera eller ens vidare gå i dialog med vare sig ekofilosofin som rörelse eller med enskilda tänkare.

Men jag kan inte acceptera ett oreflekterat anammande av begrepp från ett tänkande som på ett rätt radikalt sätt bryter mot den värdegrund som utgör basen i vår rättsordning.  Vårt samhälle fungerar inte utan ett visst mått av ”förgripande på naturen”. 

 

Att i en lag med så konkreta och omfattande verkningar som djurskyddslagen ta in ett bjärt radikaliserande begrepp önskar jag inte får ske utan en ärlig begreppsdiskussion. Lyft katten på bordet, tänd lyktorna på loket – jag vill veta vart detta tänkande för oss.

 

Jag hävdar med bestämdhet att människan har ett ansvar över djur, och att all slags kompromissande av detta ansvar är uttryck för ett feltänk. I de ekofilosofiska strömningarna står inte ansvaret högt i kurs.

 

I den nya djurskyddslagen föreslår Jord- och skogsbruksministeriet att man tar in en skrivelse om djurens egenvärde och kravet på att respektera detta.

Jag ser att detta är problematiskt eftersom man i en sådan skrivelse motsäger eller rentav förnekar den tydliga skiljelinjen mellan djur och människa. ”Egenvärdet” tenderar att sudda ut denna gräns, och det är på inget vis i djurets intresse. 

 

”Ska man säga god dag när man kommer in i lagårn?” frågade en ledamot i höstas då SLC:s fullmäktige var samlat och egenvärdet diskuterades. Det är den oskyldiga sidan av begreppet, även om den de facto även synliggör en moraliserande aspekt. Men vi tar det oskyldiga först, kanske man rentav kunde säga troskyldiga.

 

Inget djur far illa av att jag säger god dag, lika litet som min häst lider av att jag väljer grimma och grimskaft som går ton i ton med hennes täcke.

Låt mig ta min gamla häst som exempel. Ett gammalt finnhäststo, och i likhet med många andra gamla ston eller gamla kor för den delen (jag minns dem så väl!), så utstrålar den här märren inget annat än fullkomlig självtillräcklighet och eget värde, stallets grand old lady, en primadonna i världsklass – alla möjliga bestämningar från den mänskliga kultursfären kan jag klistra på den här roliga hästen och hon livar upp mig dagligen. Icke desto mindre, min häst och jag lever inte i jämvikt – ett rättssubjekt blir hon aldrig- och mitt ansvar att sörja för hennes välmående är absolut.

Jag säger god dag och mycket mer därtill, men de självklara bassakerna är alldeles konkreta; allt det där med foder, lämplig mängd motion, koll på tänder och hovar, koll på att hon inte är sjuk och så vidare. Och till sist är det naturligtvis min rätt, min plikt och mitt ansvar att ta bort henne.

Vi skall inte blanda in egenvärdet här, mitt god dag väger väldigt lätt i det sammanhang där djurens rätt tryggas.

 

Detta allt är fullständigt självklart för den som lever och arbetar med djur. Att i en lagstiftning implicera något annat har en trist moraliserande nyans – förutom att det även direkt ifrågasätter det ickelidande som varje djur har rätt till.

 

Ja, ”vi förgriper oss på naturen”, det gör människan. En djurskyddslag som är radikal och deklamatorisk på denna punkt leder till sin motsats vad gäller djurens välmående.

 

Vår gällande djurskyddslag har en fantastiskt välformulerad och tydlig programförklaring. ”Djur skall behandlas väl och de får inte åsamkas onödigt lidande. Det är förbjudet att åsamka djur onödig smärta eller plåga. Vid djurhållningen skall också djurens hälsa främjas och hänsyn tas till djurens fysiologiska och beteendemässiga behov.” ( Djurskyddslagen 3 §)

 

Jag kör inte med släckta lyktor vad gäller produktionsdjurens framtid i vårt land. Jag vill ha produktionsdjur i Finland. Jag vill ha det för att jag helt enkelt tycker så otroligt mycket om dem. Jag kunde skriva poesi om den existentiella laddning som dessa djur har för mig, hur hela mitt jag är präglat av mitt livs mjölkkor och deras självklara förankring i världen. Ja, i själva verket så gör jag det också, allt mitt skönlitterära skrivande inbegriper i någon form dessa stora djur.

 

Jag vill ha produktionsdjur i Finland för jag vill ha en levande landsbygd samt en jordbruksnäring som stöder landet och skapar arbetstillfällen. Jag vill ha produktionsdjur i Finland för jag vill ha ren och etiskt hållbar mat, producerad nära mig och på skäliga villkor. Och jag känner mig verkligen inte som en ensam riddare mot väderkvarnarna  vad gäller denna önskan och vilja. 

 

Den nya djurskyddslagen i sin nuvarande utvecklingsfas är däremot inte tydlig vad gäller bevekelsegrunderna och möjligheterna för att hålla produktionsdjur i Finland i framtiden. Vad vill övriga intressegrupper åstadkomma med den nya djurskyddslagen? Tänd lyktorna – tala klarspråk, tack.

I presstexter från Jord- och skogsbruksministeriet står det att målsättningen är en modern och framstegsvänlig djurskyddslag. Det moderna ser lätt ut att vara någon slags (rätts)subjektifiering av djuren.

Jag skulle föredra att man lämnar ett sådant spår – det känns gammalmodigt och rentav litet farligt. Välj istället ett annat spår, ett spår där människans ansvar står i fokus, och utveckla det vidare. Då börjar vi snacka modern djurskyddslag!

 

Om det visas litet mer tillit och respekt för bondens kunnande och yrkesskicklighet – samt en skälig ersättning för utfört arbete!- säkerställer vi produktionsdjurens välbefinnande. Och häri ligger det moderna i all sin enkelhet.  

Det moderna skulle vara att övergå till att utgå från ett utvidgat ansvar, ett slags anständighetens modus. Titta på skoj vad den finländska grundlagen säger om ansvaret för miljön, GL 20 §. Där har vi samma tankespår, det utvidgade ansvaret.

Denna artikel är en diskussionsöppning. När det gäller konkreta skrivelser ur den kommande nya djurskyddslagen har jag endast lyft fram egenvärdet.
 

Resonemanget kring det moderna gäller i sin tur något som ser ut som en programförklaring, inte något som finns inskrivet i paragrafform.
 

När det gäller framtiden för våra produktionsjur finns det skäl att fördjupa sig i några konkreta skrivelser gällande båsladugårdar och grisnings- och insemineringshäckar.
 

Även skrivelserna kring främjandet av djurens artenliga beteende bör klargöras.