Under den här hösten har behovet av spannmålsexport inom växtodlingen tagit ordentlig fart. Jordbrukarna har kommit fram till att vi måste sälja vårt överskott av spannmål på exportmarknaden. Detta för att vi ska kunna minska överutbudet här på hemmaplan och därmed ha en chans att få ett bättre pris.

Det är i synnerhet det så kallade ”Östersjöavdraget”, det vill säga skillnaden mellan det finländska och det något högre europeiska priset som är hjärtligt irriterande för de finländska bönderna. Uppköparna ursäktar sig med fraktkostnaderna när man exporterar, men det argumentet håller inte för den spannmål vi konsumerar på hemmaplan. Likväl får vi inte högre pris för den vara som konsumeras i Finland, fastän konsumenterna nog måste betala extra i butiken för inhemska livsmedel.

I Finland har vi alltför länge tampats med priser som ligger långt under produktionskostnaderna, till och med när man slår ut stöden på försäljningspriset. I viss mån har gårdar som får individuell rådgivning klarat sig bättre, men också flera av de gårdarna har fått problem med lönsamheten i år. Det måste bli en ändring på det förhållandet, den saken är klar.

Många undrar över att det kunde gå så här, medan andra hävdar att situationen borde ha gått att förutse när man beaktar prisvariationerna på världsmarknaden hittills. Det stämmer möjligen, men det finns ändå några faktorer inom ett överskådligt förflutet som vi kanske kan ha en viss nytta av att uppsummera med tanke på framtiden.

Hösten 2013 ångrade många jordbrukare att de inte hade slagit fast sina priser i ett avsevärt tidigare skede i stället för att vänta och sedan tvingas sälja till låga priser. Bland förklaringarna återfanns tidigare dåliga erfarenheter av att slå fast priserna. Andra orsaker var antagligen att terminspriserna var lägre än vårens priser på lager från det föregående året, trots att också dessa hade sjunkit.

Man hoppades alltså att terminspriserna skulle börja stiga, fastän det inte fanns fog för detta. Det är i  själva verket mycket riskabelt att utgå från priser för tidigare skördar när man ställer upp prismål för skördar som är på kommande.

Under senaste vinter var det sedan flera som på seminarier och kurser ställde frågan om man borde sälja det här årets skörd eller kanske mera korrekt en del av den på termin. Men då utgick man åter från skördeåret 2013. Det är det som man inte borde göra. Man kan inte i ett senare skede få tillbaka det man tappat genom att vidta en åtgärd som man borde ha vidtagit för föregående skörden.

Ännu senaste vinter såg det åtminstone omedelbart ut som om priserna inte skulle falla ytterligare under hösten. Det mest sannolika var att odlingsarealen skulle minska och priserna därmed stabiliseras eller i bästa fall stiga. Den här slutsatsen får också stöd av att husdjursproducenter diskuterade olika möjligheter att köpa foder på termin eller möjligen köpa futurer för att jämna ut en kommande höjning av foderpriserna.

Vi visste redan senaste vinter att arealen med höstvete stigit och det var en allmän bedömning att vetearealen skulle minska och inte öka.

Så kom våren och värmen. Trots att bönderna själva hade svarat i enkäten från Spannmålsbranschens samarbetsgrupp under vårvintern att de ämnade minska på arealen med vårvete, så ökade i stället vetearealen, något som man kanske inte var riktigt beredd på förrän de första översikterna över odlingsarealen efter sådden kom ut. En stor skörd var med andra ord på kommande. Det blev ju inte bättre av att det gällde också på andra håll i världen. Det säger sig självt att priserna pressas i ett sådant läge.

Ur den synvinkeln hade det kanske vart klokare att slå fast priserna eller en del av dem under vintern. Detta alltså med tanke på prisutvecklingen under skördeperioden 2014, inte för att få tillbaka det man förlorade 2013, vilket faller på sin egen omöjlighet.

Det finns i alla fall ytterligare en sak som kom att ligga många i fatet senaste höst: hade vi haft tur med vädret ytterligare mellan bara en och två veckor hade kvaliteten blivit en helt annan än vad den blev och skörden hade bärgats i tid. Åtminstone i längden hade det troligtvis varit lättare att sälja varan till en någorlunda hyfsat pris efter några månaders lagring trots att vi skulle ha haft större utbud på bra vara än vi nu har.

Nu sitter gårdarna emellertid med mängder av foderspannmål, som det tydligen finns gott om överallt. I verkligheten lär bilden dock inte vara ens så här enkel. Det finns gårdar som kunde bärga exempelvis en veteskörd, som håller brödkvalitet, men som ändå inte står vidare högt i kurs den heller.

I skrivande stund ser det i alla fall ut som om priserna höjs försiktigt. Jämför man de inhemska priserna på kvarnvete med vårens futurer på Matifbörsen finns det ett glapp på 15-20 euro, men det har ofta varit betydligt större. När det gäller fodervete är glappet faktiskt mindre. Det vittnar visserligen för sin del om att efterfrågan inte är något vidare utanför landets gränser.

Här uppstår naturligtvis frågan hur mycket de finländska bönderna kan förbättra sin situation med exportverksamhet allena. Det är när överskotten är stora och priserna låga som behovet är mest akut, men då är ju situationen ofta den samma också på annat håll. När det finns ont om utbud brukar priserna nog stiga, och då är behovet att exportera inte längre lika akut.

Dessutom brukar det minskade utbudet ofta hänga ihop med att man helt enkelt inte har något att sälja (vi har ännu skördeåret 2012 i färskt minne).

Fortfarande torde det dock finnas en möjlighet att i någon mån minska Östersjöavdraget.

Till saken hör också att vi ibland har varit osäkra på om vi kan exportera råvaror från jordbruket på grund av vår stödsituation, men åtminstone i EU-sammanhang är vår spannmålsodling inte gynnad i jämförelse med andra medlemsländer.

Under debatten på NPS:s höstmöte i tisdags kom det fram flera förbehåll som det kan löna sig att ta på allvar. För att vi ska ha verklig nytta av exporten bör vi vara eniga om att överskottet ska vara såld redan före sådden.

Det betyder alltså också att man måste vara beredd på risken att den delen av skörden kan komma att gå åt för ett lägre pris, än man annars skulle ha fått. Samtidigt bör vi leta fram de rätta kunderna på den europeiska och den globala marknaden, vi borde kunna skapa en efterfrågan på våra arktiska varor.

På längre sikt är det dock minst lika viktigt att vi försöker variera grödorna och satsar på växtföljden. Det finns omfattande odlingsarealer som skulle behöva detta.

Nu under vårvintern skulle det gälla att följa med utvecklingen på världsmarknaden. I USA lär det finnas stora lager med soja på gårdarna, vilket kan komma att inverka på exempel oljeväxtpriset i Europa.

Bland annat på grund av förbudet att använda neonikotinoider är det i övrigt möjligt att vår inhemska oljeväxtareal minskar ytterligare, vilket åter ökar risken för större spannmålsareal.

Det torde också vara viktigt att följa med utvecklingen för majs, eftersom balansen mellan utbud och efterfrågan på den grödan har en tendens att ge utslag på priserna också för andra sädesslag.

Sist men inte minst tyder det mesta fortfarande på att vi borde satsa på att sprida riskerna, till exempel sälja en del på termin före sådden och de övriga delarna i ett senare skede.

 

Micke Godtfredsen

micke.godtfredsen(at)slc.fi