Den 7 juni har SLC:s fullmäktige bland annat att ta ställning till ett nytt miljöprogram för SLC. Det nya programmet har beretts av SLC:s miljöutskott . Förbunden och lokalavdelningarna har haft möjlighet att kommentera förslaget, som nu lyder så här:

1. Inledning

Jord- och skogsbruket är en viktig del av den mänskliga verksamheten och skall också i fortsättningen kunna bedrivas rationellt. All verksamhet i naturen innebär miljöingrepp och odling utgör naturligtvis inget undantag. Jordbruket kan ha både positiva och negativa effekter för miljön. Vi bör minimera de skadliga effekterna av jord- och skogsbruket och förhindra miljöförstöring samt genom vår verksamhet bidra till upprätthållandet av för biodiversiteten viktiga kulturmiljöer.

Ren luft, rent vatten och friska jordar är livsvillkor för lantbrukarna. Därför vill lantbrukarna själva aktivt delta i förbättrandet av miljön. En stabil och långsiktig lantbrukspolitik är en förutsättning för genomförande av miljöförbättrande åtgärder. Jordbruket bör ge sådana intäkter att miljösatsningar är möjliga. Ett ekonomiskt lönsamt familjelantbruk tryggar möjligheten att satsa på miljön. Även lantbruket drabbas av miljöförstöringen och lantbrukarna bör därför aktivt delta i miljödebatten och driva på förbättringar.

En central princip i miljövården är att vi bör åtgärda orsakerna och inte endast följderna. Vi bör alltid välja miljövänliga alternativ av de ekonomiskt gångbara.

I detta miljöprogram behandlar SLC sin verksamhet i fråga om miljöpolitiken. Tyngdpunkten ligger på den egna sektorn, jord- och skogsbruket. Miljöprogrammet utgör en bas för miljödebatten inom organisationen och ger samtidigt utomstående information om vår inställning i olika miljöfrågor.

Det är viktigt att miljöplanering och uppföljning av odlingen görs på alla gårdar oberoende av om man ansöker om miljöstöd eller inte. Planeringen och uppföljningen är viktiga redskap för den enskilda lantbrukaren då han planerar den fortsatta verksamheten och utvecklingen på gården.

Som medlem i EU är Finland beroende av EU:s jordbrukspolitik. Också EU:s jordbrukspolitik förändras. Finland bör inom EU driva en linje som tryggar det finländska familjelantbruket även i framtiden. Den europeiska gemenskapen står idag inför två stora utmaningar. Dessa är EU:s utvidgning och WTO-förhandlingarna , där miljöaspekterna har stor betydelse.

Finlands lantbrukare kan producera ren och hälsosam mat. Miljöriktiga och hållbara odlingsformer stärker vårt lantbruks ställning i Europa. EU:s jordbrukspolitik gynnar stora jordbruksenheter och de mellaneuropeiska bönderna då jordbrukspolitiken istället borde stöda närproducerade livsmedel. Långa livsmedelstransporter bidrar till den globala miljöförstöringen.

De möjligheter som de EU-delfinansierade miljöstödsprogrammen ger bör utnyttjas till fullo. Tillräckligt med nationella medel måste anslås så att finansieringen från EU kan utnyttjas maximalt.

Inom miljöpolitiken tillämpas i dag allmänt principen om att förorenaren betalar. I en marknadsekonomi har aktörerna då möjlighet att beakta ökade kostnader i prissättningen av sina produkter. Inom jordbruket finns inte tillnärmelsevis samma möjligheter att ta in ökade kostnader från marknaden som i andra branscher. Därför måste de miljöfrämjande åtgärderna inom lantbruket fortsättningsvis stödas utifrån. Lantbruket fungerar också som ett filter för utsläpp som kommer från andra källor. 

Eftersom Finlands natur och miljö är skiftande måste lokala särdrag och gårdsvisa skillnader beaktas då miljöbestämmelser utarbetas. Enskilda gårdar får dock inte underkastas orimliga krav.

Frivilliga miljöfrämjande åtgärder är att föredra fram om styrning ovanifrån. Möjligheterna till olika frivilliga miljöfrämjande åtgärder bör göras så attraktiva som möjligt för att garantera en maximal uppslutning.

Lantbruket bör också ha goda kontakter till alla grupper i samhället. Vi är öppna för samarbete med olika organisationer.

Detta miljöprogram antogs ursprungligen av SLC:s förbundskongress 1990. Det har reviderats 1995 och 2000.

Utvecklingen inom miljöpolitikens område är snabb. Det ligger i lantbrukarnas intresse att aktivt delta i miljödebatten och engagera sig i miljöorganisationernas verksamhet. Därför bör organisationens miljöprogram ständigt diskuteras och utvecklas.

SLC kommer att reagera på fall där det brutits mot programmet.

SVENSKA LANTBRUKSPRODUCENTERNAS CENTRALFÖRBUND

2. Alla har ett ansvar

I ett öppet Europa ökar lantbrukarnas beroende av konsumenternas köpvanor. Vi som lantbrukare är övertygade om att våra produkter är högklassiga och konkurrenskraftiga. Det förutsätter att de etiska och miljömässiga aspekterna beaktas. Det finns många skäl att upprätthålla en högklassig matproduktion i Finland, nära konsumenten.

Information till konsumenterna

Lantbrukarna vill behålla produktionen i Finland och vill kunna leverera produkter som producerats nära konsumenterna. Lantbrukarna måste därför bedriva en öppen informationspolitik och lyhört svara på konsumenternas krav. Konsumenterna avgör genom sitt beteende vilken roll lantbruket och landsbygden har i framtiden. Konsumenterna bör fortfarande uppmärksamgöras på att de genom sina köpbeslut styr jordbruket och livsmedelsproduktionen. Det är därför viktigt att konsumenterna och även andra grupper i samhället får tillräcklig information som underlag för sina beslut. Det är inte alltid möjligt att kombinera rena livsmedel med låga konsumentpriser och därför bör information om lantbrukets villkor och miljöfrågor spridas effektivt. Även jordbrukarna bör vara medvetna om vad man köper för produktionsråvaror.  Det är genom konsumenterna vi kan trygga en fortsatt inhemsk lantbruksproduktion. Då den inhemska lantbruksproduktionen tryggas bevaras de positiva miljöeffekter som vårt lantbruk har.

Till följd av vårt stränga klimat har vi ett relativt litet behov av att bekämpa insekter och växtsjukdomar och finländska jordbruksprodukter innehåller mycket låga halter av bekämpningsmedel, tungmetaller och andra farliga ämnen och föroreningar. I konkurrensen om marknaderna inom EU skall vi betona att Finland producerar högklassiga och rena livsmedel och att vår produktion baserar sig på familjelantbruk och är miljövänlig samt håller en hög etisk standard.

Vår lagstiftning innehåller stränga regler beträffande främmande ämnen i livsmedel. Det ligger såväl i producenternas som konsumenternas intresse att dessa regler bibehålls, även då handeln med livsmedelsprodukter länder emellan blir friare. Konsumenterna skall också i framtiden kunna lita på finländska livsmedel. En utvecklad kvalitetscertifiering är ett bra instrument då man vill garantera högklassiga livsmedel. Tilltron skapas och upprätthålls i hög grad genom bättre information till konsumenterna.

Kontrollsystem bör tryggas 

Då gränskontrollen har minskat ökar betydelsen av frivillig kontroll. Lantbrukarna bör aktivt delta i de frivilliga kontrollsystem som byggs upp och dessa bör förenhetligas för att garantera kvaliteten. Kontrollsystemen är viktiga för att konsumenternas förtroende för våra produkter skall kunna upprätthållas.

Rena och kvalitetsmässigt högtstående livsmedel innebär att de producerats på ett ekologiskt hållbart sätt utan att skada växter, djur eller människor. En dylik produktion innebär att produktens kvalitet, produktionsmetoderna och produktionsmedlens ursprung och kvalitet skall vägas in. Det kan innebära att de rena produkternas pris blir högre än priset på de konkurrerande produkterna. Detta pris bör vi som konsumenter vara beredda att betala. Som producenter bör vi känna till våra produkter så väl att vi kan motivera detta.

Rena och trygga livsmedel är viktiga för hälsan. Finländska konsumenter bör ha en tryggad tillgång på inhemska livsmedel även i fortsättningen.

Svanflaggan är en frivillig ursprungsmärkning för inhemska livsmedel. En produkt med svanflaggan på är alltid framställd i Finland och minst 75 procent av dess råvaror kommer från Finland. Beträffande vissa produkter krävs att råvaran till 100 procent härstammar från Finland. I praktiken är andelen inhemska råvaror i de med svanflaggan märkta produkterna i genomsnitt 95 procent. Svanflaggan får användas av dem vars produkt antecknats i registret Gott från Finland och dess användning övervakas alltid i samband med reklamationer och genom stickprov. 
          
Lantbruket har en multifunktionell roll som sträcker sig från produktion av livsmedel och förnybara råvaror till vård av landsbygdens kulturmiljö och miljöskydd. Lantbruket har också en central roll när det gäller att bevara en möjligast hög naturlig och kulturbetingad biodiversitet och hålla landsbygden levande.

SLC anser att

• man inom lantbrukspolitiken i högre grad än tidigare bör arbeta för integrerade lösningar som strävar till ett ekologiskt, socialt, ekonomiskt och kulturellt hållbart jordbruk  
  
• en energisnål jordbruksproduktion med beaktande av en ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbar utveckling bör befrämjas
  
• målet bör vara att lika hårda miljökrav ställs i alla EU-länder
  
• miljöåtaganden som höjer kostnaderna jämfört med övriga EU-länder bör ersättas av samhället . Lantbrukaren på en gemensam marknad har inte möjligheter att ta ut merkostnaderna i form av höjda priser
  
• miljövården och vården av kulturlandskapet bör beviljas stödas av samhället
  
• dagens jordbrukspolitik inom EU är inte miljömässigt hållbar. Det mest ekonomiska alternativet är inte alltid det miljövänligaste. Den globala handelspolitiken beaktar inte heller jordbrukets miljöaspekter i tillräcklig grad. En helt fri livsmedelshandel leder ofta till en. intensiv storproduktion som skadar miljön och landsbygdens livskraft
  
• kraven på miljö-och djurskydd samt livsmedelshygien bör vara höga och basera sig på fakta. Samma krav skall också ställas på de produkter som importeras
  
• informationen om livsmedlen, produktionsmetoderna och ursprungslandet bör vara tillräcklig.
  
• jordbruksprodukter, som odlats med oacceptabla metoder, eller som behandlats med bekämpnings- och tillsatsämnen som inte är tillåtna inom EU, bör inte importeras. Försiktighetsprincipen bör genomsyra livsmedelsproduktionen och importen.
  
• märkning av GMO-produkter bör vara obligatorisk för att bibehålla konsumentens och producentens valmöjligheter.
  
• livsmedelsindustrin bör upprätthålla sträng produktkontroll. Användningen av tillsatsämnen måste minimeras
  
• bestrålade livsmedel borde förbjudas
  
• i och med EU har vår gränskontroll förändrats. Utvecklingen har ändå visat att kontrollen bör vara så effektiv att förtroendet för de produkter som odlas i vårt land och inom EU upprätthålls. Frivilliga kontrollsystem bör byggas upp. Detta är viktigt för att spridningen av sjukdomar förhindras.
  
• vi stöder ekologiskt förnuftiga goda odlingsmetoder som utarbetats i Finland och vill arbeta för att dylika lokalt anpassade metoder används inom hela EU.  Miljöstödet bör stöda en miljövänlig utveckling inom jordbruket och utformas och utvecklas så att det utnyttjas på ett möjligast effektivt sätt.

3. Alternativa odlingsmetoder

Olika former av alternativa odlingsmetoder, såsom ekologisk och biodynamisk odling, som framför allt innebär att handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel inte används, belastar naturen mindre. Dagens normala odlingsteknik inom den konventionella odlingen beaktar dock också miljön.

Ekologisk eller naturenlig odling är odling utan handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Grundförutsättningen för en lyckad ekoproduktion är en växtföljd som förbättrar eller bibehåller markens växtkraft. Ekologisk djurhållning eftersträvar en mindre intensiv djurhållning med krav på utedrift och på att djuren skall få bete sig arttypiskt.

Kontrollen av ekologisk odling sköts av våra lantbruksmyndigheter. Kontrollcentralen för växtproduktion beviljar rätten att använda märket för ekologiska produkter, Luomu-märket.      

Även nyckelpigemärket används beträffande ekologiskt framställda produkter. Det beviljas av Förbundet för ekologisk odling (Luomuliitto) och dess krav är en aning strängare än Luomumärket som utgår ifrån EU:s förordningar.  

Biodynamisk odling innebär bl.a. en hög självförsörjningsgrad av foder och användning av biodynamiska fältpreparat, framställda av gödsel och kisel för att stärka växternas livskraft. Biodynamiska produkter är märkta med det s.k. demeter-märket, som beviljas av Biodynamiska föreningen i Finland.               

Internationellt sett är de finländska livsmedlen av hög kvalitet.

Jordbruket strävar till att tillhandahålla konsumenterna de produkter som efterfrågas. Efterfrågan på ekologiskt odlade produkter bör tillgodoses med produktion nära konsumenterna.

Metoder anpassade för olika specialbehov och -områden bör finnas. Modeller för att sänka gödselnivån och upphöra med bekämpningsmedel på särskilda områden bör utvecklas.

SLC anser att

• Finland aktivt bör delta i utarbetandet av enhetliga definitioner av begrepp såsom ekologiskt odlade produkter
  
• stöd både i form av bidrag och rådgivning bör fortsättningsvis ges till lantbrukare som idkar ekologisk odling
  
• jordbruksforskningen  bör i tillräcklig grad beakta också den ekologiska odlingens krav. Forskning kring den ekologiska odlingen gagnar också den konventionella odlingen. Genom denna och annan forskning utvecklas den konventionella odlingen i en miljövänligare riktning. Förutom forskning om de ekonomiska effekterna  finns det också behov av tillförlitliga resultat om den ekologiska odlingens miljöeffekter.
  
• olika alternativa odlingsmetoder bör utvecklas och stödas, i synnerhet på särskilt känsliga områden
  
• ifall efterfrågan på alternativt odlade produkter ökar bör också produktionen öka för att tillgodose behovet

4. Etik inom lantbruk och forskning

Djurägaren har ansvar för sina djur. Lantbrukare som arbetar med husdjur har en mycket stor kunskap om och erfarenhet av djurhållning och djurskötsel. Det är dock viktigt att resurser satsas på att öka kunskaperna om olika djurs krav. Utvecklingen av detta område bör ske genom forskning, lagstiftning, information och rådgivning om djurskyddssynpunkter. När husdjuren trivs får man också produkter av hög kvalitet.

Utvecklingen av djurraser och växtsorter bör noga övervakas. Rasförädling får inte leda till fysiskt eller psykiskt defekta djur. Genteknologin öppnar oanade möjligheter till utveckling. De risker som förknippas med genteknologi bör minimeras och godkännande av genmodifierade (GMO) produkter bör föregås av en bred värdediskussion och dokumentering av nyttan. Genteknologins ekologiska, etiska och ekonomiska följder är svåra att förutsäga. Det är därför viktigt att tillräcklig försiktighet iakttas. Människans etiska ansvar är härvid stort och hon bör beakta naturens ordning, den ekologiska balansen och bevarandet av genetiskt lokalt anpassade djurraser och växtsorter.

Möjligheterna att från våra åkrar producera rena, högklassiga jordbruksprodukter är ett viktigt argument för att Finland i stort sett borde behålla nuvarande odlingsareal. Den åkermark som i dag verkar överflödig, kan på grund av tilltagande miljöförstöring på olika håll i världen behövas i en nära framtid. Vi i Finland är moraliskt skyldiga att även i fortsättningen producera tillräckligt med livsmedel för att täcka åtminstone vårt eget behov.

SLC anser att

• husdjurens möjlighet till rastning och en trivsam stallmiljö bör tryggas
  
• forskning kring husdjurens beteende och miljökrav bör ges tillräckliga resurser
  
• omsorgen om djuren bör ha högsta prioritet. Metoderna för skötsel och hantering av husdjur bör ständigt utvecklas och förbättras
  
• användningen av antibiotika bör begränsas till sjukdomsbekämpning och över lag vara restriktiv
  
• vårt etiska ansvar är stort vid förädling av växter och djur
  
• bevarandet av lokalt anpassade växtsorter och djurraser bör garanteras. Utsädes- och avelsstammarna får inte monopoliseras och patenteras. En monopolisering förhindrar nyttjandet av lokalt anpassade raser och stammar, samt reducerar den genetiska mångfalden.
  
• genteknologin kan ha en positiv roll som komplement till traditionell förädling
  
• en etisk debatt bör föras i samhället om användningen av GMO
  
• genmodifiering i djurvärlden bör bedrivas med yttersta försiktighet
  
• växtförädling enbart för motståndskraft mot kemiska bekämpningsmedel är inte önskvärd
  
• produkter som innehåller genmodifierat material bör noggrant kontrolleras och deras inverkan på miljön, djurens och människornas hälsa bör opartiskt utredas innan de tas i bruk
  
• representanter för jordbrukarna bör ingå i de organ som styr och övervakar hanteringen av GMO-produkter
  
• internationella transporter av levande slaktdjur i regel blir för långa och tunga för djuren. Vid internationella transporter är det också svårt att trygga djurens välbefinnande eftersom reglerna för hur djuren skall behandlas varierar från land till land. Vid långa transporter bör särskild hänsyn tas till att djuren har tillgång till mat och vatten och till att transportbilarna har en sådan komfort att djuren inte förorsakas lidande. Man bör sträva till att långa transporter överhuvudtaget inte behövs.

5. Vattenvård

5.1. Allmänt

Belastningen av hav, sjöar och vattendrag är ett svårt problem som påverkas av många faktorer. En förbättring av vattenkvaliteten förutsätter lokala, nationella och internationella åtgärder både av myndigheter och enskilda personer.

Från åkrar, ängar och skogar förs näringsämnen såsom kväve och fosfor ut i vattendragen. Till en del förs de ut oberoende av människans verksamhet. Ett välskött lantbruk med en god växtföljd är en förutsättning för att minimera den belastning av vattendragen som förorsakas av lantbruket. Ett intensivt och ensidigt lantbruk kan däremot öka belastningen.

Gårdsbrukets belastning av vattendragen är tekniskt svår att mäta och bestämma. Det behövs fortfarande mer forskning kring hur den diffusa belastningen uppstår och hur den kan minskas. Färsk forskning har demonstrerat metoder som minskar belastningen utan att det blir alltför ekonomiskt betungande för jordbruket. Bättre balans av näringsflödena bör eftersträvas. Odlingsmetoderna bör utvecklas ytterligare så att de bästa tillgängliga metoderna blir ekonomiskt möjliga att utnyttja.

Satsningar bör göras på vattenvården. För jordbrukets del skall satsningarna ske i samråd mellan det övriga samhället och jordbrukarna och med beaktande av näringens reella existensmöjligheter. På sikt bör man eftersträva ett återbördande av näringsämnena tillbaka till åkern.

Östersjöns tillstånd måste förbättras, vilket är ett arbete på mycket lång sikt på grund av dess speciella förhållanden. Den positiva trenden beträffande den minskande belastningen från jordbruket måste fortsätta. Detta sker bäst inom ramen för det av EU delvis finansierade miljöstödsprogrammet. Tillräckliga medel måste anslås för miljöstödet så att en så stor uppslutning  som möjligt kan uppnås. Även för specialmiljöstöden bör tillräckliga anslag beviljas.

Den goda kvaliteten hos vårt grundvatten och våra ytvattentäkter bör tryggas. Användningen av näringsämnen och växtskyddsmedel på grundvattenområden och i närheten av brunnar kräver särskild omsorg. Kvävegödsling på åkrar som finns på viktiga grundvattenområden och i den omedelbara närheten av brunnar kräver omsorg och gödsling enligt behov. Att hålla växttäcke på åkern så länge som möjligt minskar risken för urlakning. Vid placering av produktionsenheter och gödselstäder på viktiga grundvattenområden bör försiktighet iakttas. På viktiga grundvattenområden i skogarna bör bekämpningsmedel och gödsel inte användas.

5.2. Åkerbruket

Näringsämnen förs till vattendragen både i vattenlöslig form och bundna till markpartiklar. Urlakningen av näringsämnena sker i huvudsak under vårflöde och i samband med höstregnen. På sensommaren och hösten urlakas det kväve växterna inte tillgodogjort sig under växtperioden och det kväve som frigjorts från organiskt material. Fosforn är bunden till jordpartiklar och transporteras till vattendragen genom avrinning och även via luften.

Alla de åtgärder som minskar urlakningen, erosionen, eller som förbättrar växternas möjligheter att tillgodogöra sig näringsämnen, minskar belastningen på vattendragen. Urlakningen innebär också ett ekonomiskt bortfall för lantbrukaren.

Jordbrukets belastning på vattendragen har minskat avsevärt under hela 1990-talet. Finalnds första miljöstödsprogram som inleddes 1995 ledde till att minskningen tog ny fart år. Ett av målen i det nuvarande miljöprogrammet är också att minska belastningen av yt- och grundvattnen. 

Då man planerar och följer upp odlingen bör behovet av skyddsremsor och -zoner samt behovet av gödsel och användningen av bekämpningsmedel kartläggas. Det här förutsätter skiftesvis bokföring, odlingsplan, markkartering och analys av stallgödselns näringsinnehåll. En bra planeringen och uppföljning är ett viktigt redskap för den enskilda lantbrukaren i verksamheten på gården.

Gödselbehovet skall baseras på markkartering och hanteringen skall vara ansvarsfull. Situationen inom jordbruket i dag förutsätter att var och en fördomsfritt gör nya lönsamhetsberäkningar för gödslingen.

Bekämpningsmedlen är främmande ämnen i naturen. Vi känner ännu inte till alla långtids- och samverkande effekter ämnena kan ha. Användningen bör därför vara så sparsam som möjligt. Alternativ till kemiska bekämpningsmetoder bör utredas.

Växtförädlingen bör tas till hjälp för att utveckla miljövänligare sorter, som inte kräver kemisk bekämpning av sjukdomar och skadeinsekter. Biologisk bekämpning bör befrämjas.

Rötslam från samhällets reningsverk skall inte användas för gödsling av åkrar innan forskningen har påvisat att rester av skadliga tungmetaller eller andra skadliga ämnen och mikrober inte finns i slammet.

SLC anser att belastning och urlakning kan minskas bl.a. genom att

• upprätthålla god växtkraft i jorden med åtgärder som hindrar jordpackning och med hjälp av en växtföljd som förbättrar markstrukturen samt genom kalkning och täckdikning
  
• undvika öppen träda
  
• odla vall och höstsäd på strandåkrar och sluttande åkrar
  
• plöja längs höjdkurvor alltid när det är möjligt men att åtminstone alltid lämna en rejäl vändteg, som plöjs skilt i strandlinjens riktning och att längs med vattendrag och dikeskanter anlägga skyddszoner eller skyddsremsor för att förhindra ras och erosionspartiklar från att nå vattendragen.
  
• odla fånggrödor i anslutning till huvudgrödan
  
• gödsla enligt markkartering
  
• förbättra handelsgödselns kemiska sammansättning till att bättre motsvara växtarternas och husdjurens fysiologiska behov
  
• sprida gödselmedlen möjligast nära den tidpunkt då växterna är i behov av näringstillskott. Vid spridning av handelsgödsel är placeringsgödsling att rekommendera
  
• nedmylla urin och stallgödsel i samband med spridningen samt genom att utveckla kompostering och spridning av stallgödsel i fast form
  
• lämna strandremsor oodlade eller obrukade på speciellt erosions- och urlakningskänsliga ställen och genom att bygga sedimenteringsbassänger i utfallsdiken för uppsamling av slam. Bassängerna kan även användas för bevattning. För att bassängerna skall fylla sin uppgift bör de tidvis tömmas på slam
  
• fästa uppmärksamhet vid bevattningen. Bevattning är ägnad att minska behovet av gödselmedel, speciellt av kväve

SLC anser att riskerna i samband med kemisk bekämpning kan minskas genom att

• användningen av bekämpningsmedel baserar sig på behovsprövning och genom att undvika rutinanvändning och överdosering
  
• i mån av möjlighet använda andra än kemiska metoder
  
• regelbundet kontrollera växtskyddssprutornas (och betningsaggregatens) skick
  
• noggrant hindra bekämpningsmedel och tvättvatten från att rinna ner i diken, vattendrag eller grundvatten vid påfyllning, tömning och rengöring
  
• noga följa bruksanvisningar och förstöra tomma förpackningar enligt anvisningarna
  
• ta tillräcklig hänsyn till omgivningen

5.3. Husdjursskötseln

Inom husdjursskötseln är det främst hanteringen av gödseln och ensilagets pressafter som belastar vattendragen. Vi har av myndigheterna utfärdade bestämmelser och villkor om gödselhanteringen.

SLC anser att

• direkta utsläpp från gödselstäder och lagringsutrymmen för ensilage fortsättningsvis bör förhindras
  
• tvätt- och annat vatten som kommer från djurstallarna bör behandlas enligt gällande normer
  
• tillräcklig åkerareal för gödselspridningen bör reserveras.
  
• man vid spridning av slamgödsel och urin nära vattendrag bör lämna ett tillräckligt stort skyddsområde för att hindra en direkt avrinning till vattendragen
  
• samhället också i fortsättningen bör stöda förbättrandet av gödselstäder och utbyggnad av  lagringsutrymmen för ensilagets pressafter
  
• husdjursproduktionen bör bedrivas inom familjejordbrukets ramar, vilket möjliggör en ekologiskt, ekonomiskt och etiskt hållbar utveckling

5.4. Boende på landsbygden

Den sammanlagda verkan av hushållens avloppsvatten innebär en belastning, som i möjligaste mån bör minskas.

SLC anser att

• tömning av avloppsbrunnar och tankar bör göras regelbundet
  
• kommunerna bör ge så stor del av glesbygdens invånare som möjligt tillfälle att ansluta sig till det allmänna avloppsnätet till skäliga kostnader
  
• de som bor i glesbygden utan möjligheter att ansluta sig till det allmänna avloppsnätet bör beviljas bidrag för att ta i bruk ny teknik och sålunda förbättra vattenvården
  
• samhället bör ta ansvar för att alla får dricksvatten av god kvalitet

5.5. Skogsbruket

Skogsbruket bör bedrivas på ett sätt som är både ekonomiskt och ekologiskt hållbart. Ett välskött och fungerande familjeskogsbruk är grunden för ett mångsidigt och hållbart utnyttjande av skogsresurserna som samtidigt ger möjligheter att binda stora mängder koldioxid. Bland annat förnyelseavverkning, skogsgödsling, markberedning och dikning bör planeras och utföras så att vattendragen inte belastas.

Både med tanke på ekonomi och ekologi bör skogsägarnas egna insatser i drivning och skogsskötsel främjas.

Risken för framtida skogsskador bör i första hand minskas genom större satsningar på att reducera utsläppen av luftföroreningar. Skogsbruket kan för sin del bidra till ett gott hälsotillstånd i skogen genom en aktiv skogsskötsel som siktar till att höja beståndens livskraft och öka naturens mångfald.

SLC anser att

• impediment såsom berg och svaga torvmarker lämnas utanför det normala skogsbruket. Små kärr med växtlig våtmark kan gärna lämnas odikade
  
• för bevarande av biologisk mångfald är det viktigt att bevara förmultnade träd, hålträd och särskilda biotoper
  
• skogsgödslingen huvudsakligen bör koncentreras till så kallad vitaliseringsgödsling
  
• när kemisk bekämpning är nödvändig skall den utföras som preciserad / fläckvis bekämpning. Biologisk bekämpning bör befrämjas.
  
• markberedning bör utföras så att näringsläckage inte uppstår och att hyggesplogning bl.a. på grund av denna risk vidtas endast i särskilda fall
  
• man vid skogsdikning och iståndsättning av tidigare dikade områden genom god planering och vattenskyddsåtgärder bör minimera urlakning och erosion samt försurning av vattendrag
  
• blandbestånd i regel skall eftersträvas i skötseln av plantskog och gallring
  
• samhället bör bidra med stöd till de dikningsföretag som är tvungna att genomföra omfattande kalkningsprojekt. Detta gäller främst på alunjordar. De möjligheter som finns till detta inom ramen för miljöstöd för specialåtgärder bör utsträckas till hela landet.
  
• skogscertifieringen är i första hand ett sätt att informera marknaderna om att våra familjeskogar sköts och används enligt principerna för ett hållbart skogsbruk. Ett rättvist och oavhängigt certifieringssystem behandlar alla skogsägare lika, oberoende av den mängd skog de äger och respekterar även den privata äganderätten och skogsägarens beslutanderätt över sin egen skog och dess skötsel. Ett frivilligt, till familjeskogsbruket anpassat certifieringssystem är också kostnadseffektivt. Då skogsbruket är ekonomiskt lönsamt har skogsägaren också möjligheter att främja skogens naturvärden. Ett till finländska förhållanden anpassat certifieringssystem tryggar bäst de här förutsättningarna.
  
• genteknologi tillämpas på skogsbruket skall samma försiktighet iakttas som i fråga om jordbruket
  
• de möjligheter som lagen om finansiering av hållbart skogsbruk ger bör utnyttjas effektivare

5.6. Övrigt

Specialnäringarna kan också bidra till belastningen av vattendragen.

Pälsdjursnäringens gödselhantering bör ännu utvecklas. Fiskodlingens gödsel och rester av fiskfodret orsakar övergödning. Inom växthusnäringen är situationen acceptabel och det borde vara  ekonomiskt genomförbart att ta i bruk ny teknik.

SLC anser att

• gamla pälsfarmers gödseluppsamling och lagring bör förbättras så att de krav som gäller för kreatursstallar uppfylls t.ex. så att gödselplattor tas i bruk och gödseln tas tillvara regelbundet
  
• fiskodlingarna bör placeras så att den negativa miljöpåverkan minimeras. Metoderna för utfodring och skötsel bör förbättras så att belastningen minskar.
  
• päls- och fiskfarmer bör bedrivas småskaligt för att minimera den negativa inverkan på miljön. Storleken bör dock vara sådan att lönsamheten är tillräcklig för att medge de investeringar som är nödvändiga för miljövården
  
• pälsdjursskötseln bör erhålla samma stöd för investeringar i gödselhantering och -lagring som annan husdjursskötsel
  
• miljövänliga produktionsmetoder som är tekniskt och ekonomiskt gångbara bör användas inom specialnäringarna.

6. Luftvård

Luftburna föroreningar utgör ett mycket allvarligt problem för Finlands miljö och ekonomi. Luftföroreningarna förorsakar skador på skogen, leder till försurning av mark och vatten, försämrar produkternas kvalitet och ökar lantbrukarnas kalknings- och gödslingskostnader.

Luftföroreningarna är ett internationellt problem och förutsätter forskning och samarbete över gränserna. En effektiv förbättring av luftkvaliteten förutsätter att föroreningarna åtgärdas vid källan. Även om största delen av luftföroreningarna härstammar från utlandet får de inhemska utsläppen inte förringas. Vårt land, vars ekonomi i så hög grad är beroende av skogen, måste gå i spetsen såväl när det gäller att åtgärda inhemska utsläpp som när det gäller att få till stånd internationella avtal. Finland måste också satsa på miljöhjälp till länder som inte själva har ekonomiska och teknologiska resurser att klara sina miljöproblem. Restaurering av gamla kraftverk utanför Finlands gränser bör ges högre prioritet, t.ex. kolkraftanläggningarna på Kolahalvön och kärnkraftverken nära Finlands gränser. Även trafiken bör utvecklas i en miljövänligare riktning.

Lantbrukarna kan bidra till att minska luftföroreningarna genom att

• alltid hålla tillräckligt hög temperatur vid förbränning
  
• undvika förbränning av klorhaltiga material och iaktta bestämmelser om vad som får brännas
  
• iaktta försiktighet vid gödselhanteringen för att minimera läckage från gödsel. Vid ytspridning bör gödseln nedmyllas snarast möjligt. Vid spridning av gödseln bör hänsyn också tas till grannarna.
  
• effektivera sina egna transporter

Samhället bör bidra genom att

• anslå tillräckliga medel för att motverka och reducera luftföroreningarnas effekter på miljön
  
• ställa högre krav på reningssystem för svavel, kväve och tungmetaller
  
• sträva till en mer miljövänlig trafik genom att ställa krav på rening, förbättra kollektivtrafiken och utveckla järnvägstransporter
  
• aktivt åtgärda utsläpp inom landets gränser och i våra närområden utanför Finland.

7. Energi

De energiformer vi i dag utnyttjar är till största delen sinande, icke-förnyelsebara fossila tillgångar. Ur miljöns och samhällets synvinkel är det viktigt att använda förnyelsebara energitillgångar och att spara energi.

En decentraliserad småskalig energiproduktion bör befrämjas. Inom lantbruket finns ofta möjlighet att utnyttja förnybara resurser. Brännved ur egen skog och fliseldning är miljövänliga alternativ. Biogas har visat sig vara ett fungerande alternativ och bör utvecklas. Inhemska bränslen bör användas i möjligast hög grad och också gynnas genom beskattningen.

Samhället bör i mån av möjlighet använda naturgas i kombination med rening för avgaserna.

Radioaktivt nedfall kan spridas med luftströmmarna över ett stort område, vilket kan göra markerna obrukbara för en mycket lång tid. Därför bör skick och säkerhet för de atomkraftverk som är i bruk både i Finland och i våra närområden kontrolleras. De oöverskådliga risker som är förknippade med kärnkraft och de ödesdigra följder en olycka kan ha för lantbruket och hela samhället gör att kärnkraften på sikt måste avvecklas.

Lantbruket kunde på sikt bli en betydande producent av miljövänliga bränslen såsom spannmål för etanolframställning, energiskog och -gräs. I Finland har forskningen kring dylika biobränslen hittills inte varit tillräcklig. Genom ökad användning av biobränslen kunde man lösa såväl jordbrukets överskottsproblem som uppnå miljövänliga resultat på energipolitikens område.

Utnyttjandet av alternativa energiformer såsom torv, sol- och vindkraft samt jordvärme bör utvecklas.

Vägtrafiken är ett problem främst i tätorterna. Den innebär avgaser, trängsel och buller. För resor inom och mellan tätorter bör samhället få till stånd en fungerande kollektivtrafik. På landsbygden finns mycket begränsade praktiska möjligheter att få till stånd en kollektivtrafik som gör det möjligt att avstå från bilen. På landsbygden är bilen nödvändig för resor inom arbets- och samhällslivet.

För att minska trafikproblemen i tätorterna borde man satsa mera på att förbättra kollektivtrafiken, sänka bilskatten samtidigt som regionala årsanvändningsavgifter införs och genom att pröva på vägtullar kring tätorter.

SLC anser att

• virkesöverskott effektivt bör utnyttjas inom energiproduktionen och eldning med flis bör uppmuntras
  
• användningen av förnybara inhemska bränslen bör gynnas vid beskattningen
  
• forskningen kring etanol och övriga biobränslen t.ex. rybsolja måste ges större resurser
  
• alternativa energiformer bör utvecklas och utnyttjas och investeringsstöd bör beviljas för miljövänliga energiformer
  
• användningen av icke förnybara energitillgångar bör reduceras
  
• all import av kärnavfall bör förbjudas
  
• säkerheten i kärnkraftverken i Finland och i våra närområden noga bör övervakas
  
• kärnkraften bör på sikt avvecklas

8. Landskapsvård

Den landskapsbild vi i dag har och lärt oss uppfatta som vacker har långt skapats av lantbrukarbefolkningen. En rätt gallrad och välskött ekonomiskog är både vacker och väl lämpad för friluftsliv.

Samhällets strukturomvandling har lett till att skogen i allt högre grad inte ägs av jordbrukare samtidigt som åkerarealen har minskat. Jordbrukets strukturutveckling har också medfört att intresset för att hålla all jordbruksmark i odling har minskat. Miljöförstöringen leder också till negativa förändringar av landskapet. Allt detta leder till igenväxning och till att växt- och djurarter som är värdefulla för den ekologiska balansen försvinner.

Den svagare kopplingen mellan husdjurshållning och växtodling leder till att ängarna minskar i antal vilket också bidrar till en minskad biodiversitet.

Landsbygdens befolkning har hittills genom sitt dagliga värv utfört arbete för landskapsvården. I takt med att lantbrukarnas andel i samhället minskar bör nya former för landskapsvården utvecklas. Lantbrukarna besitter stor kunskap om hur den traditionella landskapsbilden skall kunna bibehållas och vårdas. Jordbrukspolitiken bör vara sådan att lönsamheten i familjejordbruket inklusive djurhållning bibehålls. Då bibehålls också de positiva effekterna på landskapet som hittills funnits som en biprodukt till jordbruket. I dag är det dock nödvändigt för samhället att ersätta lantbrukarna för den landskapsvård de i sitt dagliga värv bedriver.

Om åker tas ur produktion får det inte leda till att enskilda små täppor beskogas vilket isolerar gårdar och människor från varandra och dessutom fördärvar den landskapsbild som byggts upp under århundraden.

Redan av känslomässiga skäl borde beskogning inte få ske så att byarna mister sin identitet - känslomässiga skäl är ingenting att förakta. Alla behöver öppna landskap.

Markägarna bör åta sig att på basen av avtal upprätthålla och förbättra landskapet. De möjligheter som finns inom ramen för EU:s miljöstöd bör utnyttjas.

SLC anser att lantbrukarna bör bidra till bevarandet av de kulturbetingade, biologiskt mångformiga landskapen genom att

• arbeta för att jord- och skogsbruket skall ha möjligast positiv inverkan på landskapet och miljön
  
• behandla randområden och kantzoner varsamt med tanke på flora och fauna
  
• spara och vårda skogsbryn och spara ridåer på känsliga platser
  
• om möjligt hålla betesdjur i ängs- och hagmarker och att genom avtal åta sig att upprätthålla och återställa områden som är viktiga för landskapsbilden och biodiversiteten.
  
• hålla gårdscentrum välskött och bevara en del minnesmärken från äldre tiders jordbruk. Återställa eller riva förfallna byggnader
  
• plantera vårdträd intill nybyggnader
  
• odla specialgrödor för att bevara kulturlandskapet

SLC anser att landskapsbilden bör beaktas i samhällsplaneringen genom att

• nybyggande anpassas till landskapsbilden och den gamla miljön
  
• lantbrukets möjligheter att bedriva jordbruk och upprätthålla landskapsbilden beaktas vid vägdragningar
  
• energi- och telekommunikationsföretag samarbetar med varandra och med markägarna vid nya linjedragningar
  
• stöd för underhåll av äldre gårdsmiljöer ges

9. Samarbete, forskning och utbildning samt rättsskydd

Miljövården måste bygga på kunskap, samarbete, upplysning, information och utbildning. Det är nödvändigt att det mellan lantbrukare, forskare, myndigheter och organisationer finns förtroende och förståelse för varandra. De mål som sätts upp måste vara praktiskt och ekonomiskt genomförbara.

För att arbetet skall leda till synliga resultat är information och utbildning nödvändig. I lantbruksutbildningen på alla nivåer bör miljövården få tillräckligt utrymme och inom rådgivningsorganisationerna och i vidareutbildningen bör miljövårdsfrågorna ytterligare uppmärksammas.

Forskningen, utbildningen och rådgivningen står inför samma utmaningar som jord- och skogsbruket och övriga landsbygdsnäringar. Det är viktigt att vi har en tillräcklig, självständigt bedriven jord- och skogsbruksforskning som huvudsakligen finansieras av staten.

Målet bör var att forskningen, utvecklingsarbetet och utbildningen också skall svara mot de krav som ställs av producenter och konsumenter.

Jord - och skogsbrukets miljöfrågor och utvecklingsarbete skall handhas av de sakkunniga jord- och skogsbruksmyndigheterna, vid behov i samarbete med miljömyndigheterna och forskningsinstitutionerna.

Även naturskyddet berör lantbrukarna i hög grad eftersom jord- och skogsbruksmarken till en stor del är i deras ägo. Då naturskyddsområden grundas och riksomfattande skyddsprogram bereds och godkänns berör det områdets markägare. För att möjliggöra ett samarbete i god och öppen anda bör markägarna höras redan i beredningsskedet och få klara besked om programmens betydelse. Markägarna måste också informeras om olika inventeringar som görs på deras marker, varför inventeringarna görs och om resultaten. Resultaten bör utvärderas av sakkunniga och oberoende instanser.

Samtidigt som nya beslut fattas och markägarna påförs inskränkningar bör det reserveras medel att snabbt och smidigt gottgöra de som berörs. Markägarna har rätt till full ersättning för de inskränkningar som de påförs av samhället.

SLC anser att

• lagar och förordningar på miljövårdens område som tangerar lantbruket bör utformas i samarbete mellan forskare, myndigheter och lantbrukarorganisationer. Olika bestämmelser som reglerar lantbruket bör bygga på tillförlitliga utredningar och en uppföljning av bestämmelsernas effekter bör alltid ske
  
• markägarna bör alltid informeras och höras redan i beredningsskedet då naturskyddet planeras och alltid kontaktas på förhand innan kartläggningar görs i skog och mark
  
• markägarnas rätt att få entydiga och klara besked om vad skyddsprogrammen innebär för dem och den ersättning de är berättigade till bör tryggas. Tvångsinlösning bör endast tillgripas i yttersta nödfall
  
• lantbruksutbildningen bör omfatta tillräcklig miljövårdskunskap och att lantbrukarnas möjligheter till fortbildning bör förbättras
  
• även inom forskningen, utvecklingen och utbildningen bör jordbruket behandlas som en ekologisk och socio-ekonomisk helhet
  
• forskningen och utvecklingsarbetet bör förutom miljövänliga produktionsmetoder satsa på en breddad användning av lantbrukets produkter samt på utvecklandet av non-food produktion, ekologisk produktion och nya produktionsmetoder
  
• rådgivningsorganisationerna måste ges resurser att i enkel och praktisk form förmedla forskningsresultat till fältet
  
• miljörådgivningen och övervakningen av jord- och skogsbruket bör handhas av jord- och skogsbruksmyndigheterna. Dessa bör höra miljövårdsmyndigheterna om utformningen av råd, direktiv och principer för stödbeslut

10. Återanvändning och avfallshantering

Lantbruket använder förnödenheter i stora mängder. Utan meningsfull avfallshantering och återanvändning uppstår onödiga miljöproblem. I dag fungerar insamling och återanvändning rätt väl, men kommunerna bör ännu effektivera sin insamling och lantbrukarna bör utnyttja denna service.

SLC anser att

• avfallshanteringen och återanvändningen är av central betydelse och bör ytterligare utvecklas så att den fungerar möjligast miljövänligt. Även samhället bör satsa på denna utveckling
  
• lantbrukarna borde minska behovet av emballage genom att när det är möjligt skaffa förnödenheter som lösviktsvara eller i återanvändbara förpackningar
  
• lantbrukarna aktivt borde delta i insamlandet av återanvändbara produkter
  
• samhället vid behov bör stöda företag som sysslar med insamling av produkter för återanvändning
  
• ifall miljöfarligt avfall uppstår bör lantbrukarna noga iaktta bestämmelserna om dess hantering
  
• resurser bör anslås för forskning om nya bättre lösningar som möjliggör en återcirkulering av näringsämnen
  
• avfallshanteringen bör ordnas så att medborgarna inte lockas till att bryta mot avfallshanteringsbestämmelserna. Färre avfallshanteringsstationer och högre avgifter ökar riskerna för nedsmutsning i naturen.

SLC MILJÖPROGRAM 2002
FÖRSLAG 05/2002  1 (21)