Nylands svenska lantbruksproducentförbund r.f. - NSP har tagit del av utkastet till landskapsplan för Nyland. Vi vill ge några kommentarer angående utkastet.

Ett av huvudmålen med landskapsplanen är att främja verksamhetsbetingelserna för näringslivet i regionen så att den nuvarande näringsverksamheten tryggas och näringslivets utveckling främjas. Enligt NSP:s åsikt har i planen inte tillräcklig vikt fästs vid tryggandet och utvecklandet av förutsättningarna för bedrivande av lantbruksnäringsverksamhet. Områden tillhörande jord- och skogsbruket är arealmässigt störst i landskapet och landskapsplanen påverkar i betydande grad markägarna vilka ofta också bedriver jord- och skogsbruk.

Ett av innehållskraven på landskapsplanen är att den inte får förorsaka oskäliga kostnader eller oskälig olägenhet för markägarna. Detta innehållskrav har enligt NSP:s åsikt inte beaktats i tillräcklig utsträckning.

I kapitel 2.2.2. på sidan 45 beskrivs områdesanvändningens ekologiska hållbarhet. Här sägs att "Enhetligt goda eller landskapsmässigt viktiga åkerarealer anvisas inte för byggande utan särskilda grunder. Urban jordbrukszon utvecklas kring tätorterna". I detta fall måste åtminstone byggande i samband med landsbygdsnäringar tillåtas, samtidigt borde också framgå vad som är särskilda grunder. Dessutom är det svårt att veta vad som menas med urban jordbrukszon och om detta ställer några krav på jordbruket. Det är viktigt att förutsättningarna för att bedriva jord- och skogsbruk även i närheten av tätorter bibehålls.

NSP framhåller att planer och reserveringar för sådan verksamhet som inskränker på verksamhetsförutsättningarna för bedrivandet av jord- och skogsbruk, samt övrig landsbygdsföretags-verksamhet inte bör medtagas i landskapsplanen. I förslaget ingår reserveringar som enligt vår uppfattning vid ett förverkligande medför oskälig olägenhet för markägarna och även undergräver verksamhetsförutsättningarna för bedrivandet av jord- och skogsbruk samt annan landsbygds-företagsverksamhet. Speciell vikt bör fästas vid att marken kan nyttjas ekonomiskt.

De s.k. vita områdena i planen består till stor del av jord- och skogsbruksområden. NSP anser att jord- och skogsbruksområdena i princip borde märkas med en betäckning för landsbygdsnäringsområden. Utvecklingsrekommendationen som gäller hela planområdet kan dock godkännas föutsatt att dess innehåll följs. Ett tillägg bör dock göras varvid den första meningen i utvecklingsrekommendationen skulle såtillvida lyda på följande vis: "På de områden i Nyland, för vilka inga speciella användningsändamål angetts på landskapsplanekartan, utvecklas i huvudsak jord- och skogsbruket och binäringar som stöder dessa". Övrig företagsverksamhet och markanvändning bör dock inte automatiskt förbjudas på dessa områden utan möjligheten till utveckling av landsbygden bör bibehållas. NSP anser att landskapsplanen bör vara utvecklande, ej konserverande.

Man bör även beakta hur tryggandet av tjänster och service samt den allmänna utvecklingen skall skötas på de vita områdena. Speciellt i landskapets norra del och de områden som inte befinner sig vid huvudbanan eller vid någon av de större vägarna blir avstånden till servicepunkterna lätt för långa. NSP vill ännu betona vikten av ett fungerande vägnät på landsbygden och att kommunikationerna måste skötas även på sidan om huvudbanan.

Kulturlandskap

De i planen grönsträckade områdena vilka anses viktiga med tanke på kulturmiljön eller landskapsvården är till stor del öppna landskap i anknytning till jordbruket. Dessa områden omfattar i landskapsplanen ca. 124 000 ha vilket är 20% av landskapets areal. NSP anser att det inte kan finnas godtagbara grunder för att märka 1/5 av landskapet som kulturlandskap och därför borde inte dessa områden finnas med i nuvarande utsträckning. Man kan märka att målet varit att uppnå ett nätverk av kulturlandskap, men som kulturlandskap bör endast områden fastslagna av statsrådet eller miljöministeriet och som anses nationellt sett viktiga tagas med. De områden som är inventerade av Nylands förbund bör inte tas med om inte ifrågavarande kommun uttryckligen så vill. Risken finns att övriga inventeringar än statsrådets och miljöministeriets gjorts ensidigt och subjektivt. Dessutom har markägarna och övriga berörda inte kunnat ta del i inventeringen, som en del av planen, på det sätt som föreskrivs i markanvändnings-och bygglagens åttonde kapitel, 62. paragrafen.

NSP betonar vikten av att det finns områden som är märkta som viktiga med tanke på kulturmiljön och landskapsvården men dessa måste vara välmotiverade och grundade på objektiva inveteringar. Att göra ett nätverk av kulturlandskap t.ex. för att trygga behovet av rekreationsområden är inte godtagbart, denna uppfattning kan man få när man ser att många av kulturlandskapsområdena sammanbinds av friluftsleder. Det har visat sig att kulturlandskap i vissa fall begränsar byggande i redan gällande generalplaner. NSP anser vidare att kulturlandskapen inte får medföra olägenheter för jord- och skogsbruket eftersom jordbruket ligger som grund för de flesta av dessa öppna landskap. Ett traditionellt lantbruk garanterar kulturlandskapens existens även i framtiden.

Rekreation

NSP anser att sättet på vilket man avser trygga huvudstadsregionens rekreationsbehov borde omvärderas. Det är ohållbart att hänvisa till allemansrätten när man planerar rekreation för en miljonbefolkning. I landskapsplanens beskrivning på sidan 102 kapitel 3.3.12. sägs att "en stor del av rekreations- och friluftsbehovet tillfredsställs genom användning av jord och skogsbruksområden med stöd av allemansrätten" samt på sidan 47 kapitel 2.2.7. sägs "målet är att skapa ett nätverk av rekreationsområden och gröna korridorer som omfattar hela landskapet och där också mångbruk av jord- och skogsbruksområden som grundar sig på allemannsrätten har en stor betydelse". Dylika formuleringar angående användandet av jordbruksmark för rekreation kan ej godkännas, eftersom detta kunde leda till att principen om att jordägaren ej får orsakas oskälig skada eller kostnad bryts.

Angående friluftsleder anser NSP att dessa är för diffust inprickade vilket leder till att ledernas placering på en stor karta påverkar ett mycket brett område. Man kan fråga sig om friluftsleder överhuvudtaget borde tas med i en landskapsplan eller om de passade bättre i en lägre planering. I övrigt anser NSP att friluftslederna i så stor utsträckning som möjligt borde förläggas till redan existerande allmänna vägar och stigar. När friluftsleder planeras bör man dessutom lägga stor vikt vid att jord- och skogsbruket inte hindras och att deras utvecklingsmöjligheter ej heller försvagas.

NSP erkänner behovet av rekreationsområden och friluftsleder och anser att då dessa planeras borde det vara viktigast att dessa är omväxlande och intressanta fastän de är på små områden. Man bör t.ex. undvika att dra en friluftsled hela vägen längs med ett vattendrag. Målet bör ej heller vara att få stora och enhetliga områden utan hellre ändamålsenliga. Behovet av att t.ex. kunna gå längs en friluftsled från Hyvinge till Ingå är knappast speciellt stort.

Friluftsleder och närområdesrekreation bör i huvudsak styras till kommunal och statlig mark. Landskapsplanen skall främst utvisa behovet av förbindelser på regional nivå. Dragning av friluftsleder inom kommunerna skall avgöras på kommunal nivå. Lokala aktörer inom frilufts- och turismföretagande bör vara inkopplade från början i planeringen. Det finns dessutom skäl att noggrannare definiera vad som avses med friluftsleder. T.ex. befintliga skogs- och åkervägar är uttryckligen avsedda för de behov som finns för dessa inom jord- och skogsbruk och är inte avsedda för allmänt bruk.

Då man utvecklar rekreationsmöjligheterna bör man även klart avgränsa vad som innefattas av begreppet allemansrätt. Vår åsikt är att man inte generellt kan utgå från att t.ex. friluftsleder som går över privata marker omfattas av allemansrätten. De enligt planen främst i Kyrkslätt inritade jord- och skogsbruksdominerade områden, där friluftslivet behöver styras eller där det finns miljövärden, är oskäligt omfattande och kan som sådana medföra betydande olägenhet för bedrivandet av jord- och skogsbruk på berörda områden.

Byggande

Som tidigare påpekats är NSP av den åsikten att byggande som härrör sig till lantbruket måste tillåtas även om det skulle gälla enhetliga, goda eller landskapsmässigt viktiga åkerarealer. Normal utveckling t.ex. byggande av nya produktionsbyggnader eller boningshus i samband med gården får inte hindras. Det finns en risk att ett mycket omfattande nätverk av kulturlandskap kan hindra byggande som krävs för jordbrukens utveckling.

I landskapsplanen sägs även att goda och omfattande skogsområden inte bör splittras onödigt genom övrig markanvändning. Det är dock inte definierat vad som menas med splittring. Om t.ex. byggande av väg genom ett enhetligt skogsområde för att underlätta skogsbruket räknas som splittring, så finns en uppenbar risk att skogsägaren drabbas av oskälig olägenhet eller kostnad.

Landskapsplanen slår fast att nybyggande skall koncentereras till redan existerande centran men NSP:s åsikt är att byggande av bostadshus borde vara möjligt även på landsbygden. De senaste åren har trenden varit att boende på landet ökar i popularitet därför bör även byggande utanför existerande centran och på sidan av huvudspåren och de större vägarna tillåtas. Detta kan vara en möjlighet för kommuner med utflyttning att vända trenden. NSP anser att landskapsplanen mer borde vara utvecklande än konserverande och man bör undvika att göra inskränkningar i byggrätten på landsbygden.

Man bör även utreda hur en dragning av gasledningen från Kyrkslätt till Lojo påverkar markanvändningen i området i allmänhet och speciellt vilka följder som eventuellt kan uppstå för jord- och skogsbruket.

Område för tätortsfunktioner

I beteckningsbeskrivningen för område för tätortsfunktioner sägs att betäckningen innehåller även trafikleder, friluftsleder, lokala skyddsområden, rekreations- och parkområden o.s.v. NSP anser att till beskrivningen bör fogas även jord- och skogsbruk eftersom det bevisligen bedrivs jord- och skogsbruk på dessa områden som är märkta som tätorter. På detta sätt kunde man trygga att det i framtiden finns en "urban jordbrukszon" även på områden där trycket på övrig markanvändning är stort.

Yt- och grundvattenområden

När yt- och grundvattenområden samt områden som anses viktiga för vattenförsörjningen märks in i planen bör man försäkra sig om deras verkliga betydelse för vattenförsörjningen. Grundvattenområdena är problematiska eftersom dessa ägs av markägaren men det är kommunen eller staten som utnyttjar dessa. Dessa områden skyddas i allt större utsträckning, samtidigt är det svårt att veta hur skyddet påverkar övriga funktioner. NSP anser att följderna för jord- och skogsbruket av skyddandet av grundvatten- och avrinningsområden bör utredas och minimeras.

NSP betonar vikten av att kunna garantera rena och säkra grundvattenområden i framtiden men dessa områden bör kartläggas noggrant samtidigt som följderna för övrig markanvändning utreds. Det är inte skäl att göra så detaljerade och exakta avgränsningar som i föreliggande förslag är fallet förrän dessa utredningar är klara.

NYLANDS SVENSKA LANTBRUKSPRODUCENTFÖRBUND R.F.

Johan Åberg

 tf. Verksamhetsledare