|
|
10.2.2012 / Landsbygdens Folk
Livsmedelsindustriförbundet bekräftar handelsdominansen inom livsmedelskedjan
- Koncentrationen i dagligvaruhandeln har förstärkt handelns förhandlingsmakt och försvagat förutsättningarna för andra parter inom livsmedelskedjan. De två stora, S-gruppen och Kesko behärskar 79 procent av marknaden.
Producenterna har under en längre tid försökt påverka de långvariga avtalen som handeln gör med industrin om inköp av varor. De långa avtalsperioderna - inom Livsmedelsindustriförbundet talar man om tidsfönstren - medför att det är svårt att reagera på svängningar inom EU:s inre marknad och på världsmarknaden.
Tidsfönstren gör också att det tar onödigt lång tid för nya produkter att komma in på vår marknad. Tiden från idén om en ny produkt tills man börjar föra förhandlingar med handeln kan bli upp till närmare 80 veckor, alltså nästan halvannat år. Industrin måste det oaktat fatta sina beslut om investeringar i god tid i förväg.
Har ett företag inom livsmedelsbranschen alltså gått in för att lansera en ny produkt kring sommaren 2010, förhandlar företaget nu under februari i år med handeln, i praktiken partiaffärerna, om sortiment och priser samt satsningar på marknaden.
Från nu och fram till någon gång i höst reviderar sedan handeln sitt sortiment och sin prissättning. Då har det tagit över två år sedan den nya produkten förts fram.
- Det är till och med så att också utländska aktörer som försöker komma in på den finländska marknaden undrar varför en så liten marknad ska vara så besvärlig, säger Heli Tammivuori.
Saken försvåras ytterligare av att tidsfönstren långt ifrån följer en gemensam linje, utan det kan vara flera olika fönster beroende på vilken kedja eller produkt det handlar om. Det här gör hela systemet väldigt stelbent och försvårar exempelvis möjligheten att reagera på prissvängningar inom EU:s inre marknad och på världsmarknaden.
- Motsvarigheter till det här stelbenta systemet finns visserligen också på annat håll, kunde Heli Tammivuori berätta. Bland annat var det en av de frågor som EU:s arbetsgrupp på hög nivå för värdekedjan inom livsmedelsbranschen (HLG) tagit upp.
I konkurrensverkets utredning påtalades även de så kallade Private Label-produkterna. Det är alltså sådana produkter som säljs under handelskedjornas egna varumärken. Slutsatserna när det gäller de här produkterna är inte helt enhetliga: på kort sikt kan PL-produkterna som de kallas bredda urvalet i hyllorna och sänka priserna. De kan också ge exempelvis mindre och mellanstora företag sysselsättning.
På längre sikt kan det dock bli problem på grund av handelns suveräna makt att prissätta varorna: när handeln förhandlar med industrin får den samtidigt kännedom om nya märkesvaror och kan utnyttja den informationen i tillverkningen av sina egna PL-produkter. Det här kan även ha en hämmande effekt på innovationsviljan.
De här omständigheterna stärker ytterligare handelns grepp om hela kedjan. Eftersom PL-produkterna också påverkar priserna kan det dessutom uppstå problem med konkurrensneutraliteten.
Handeln tillämpar även marknadsföringspengar för exempelvis annonsering, kampanjer i butiker och dylikt. Dessutom har det som man åtminstone tidigare kallat kommission blivit allt vanligare också för livsmedel, det vill säga handeln kräver att tillverkaren köper tillbaka varor som inte blivit sålda. Det här gäller i synnerhet bagerierna och tillverkarna av foder för sällskapsdjur.
Risken för att det här leder till inskränkningar i produktionen, höjer priserna och för att urvalet krymper, är överhängande.
Inom livsmedelsindustrin ställer man sig nu bakom konkurrensverkets avsikt att fortsätta utredningarna kring handelns roll.
- Vi litar på att det ska gå att diskutera utredningens resultat med handeln nu under våren, säger Heli Tammivuori.
Intresset från handeln för att delta i gemensamma överläggningar om prisbildning har visserligen hittills varit lamt.
- Konkurrensverkets utredning är dock så pass tungt bevismaterial, att det borde vara i handelsledets eget intresse att komma med.
- Vi är överens om att de villkor som gäller måste vara ömsesidiga. Vi vill ha en balanserad riskfördelning, det vill säga handeln ska ta sin del av riskerna för att produkten når ända fram till konsumenten. Dessutom vill vi ha sammanhängande och genomskinliga tidsfönster och kunna förhandla om priserna med kortare intervaller. Det är också viktigt att vi ska kunna återgå till ett öppet system för att följa upp marknaden.
|
|
