|
|
13.1.2012 / Landsbygdens Folk
Handeln utnyttjar sin köparkraft på konkurrensmässigt tveksamma sätt
Särskilt marknadsföringspengar utan någonting i utbyte och överföring av risker på varuleverantörerna är ett uttryck för handelns starka ställning. Utredningen visar även att den ökande användningen av handelns egna varumärken - så kallade Private label-produkter - i kombination med handelns starka ställning gällande kontrollen över sortimentet kan påverka konkurrensen negativt.
De branscher som Konkurrensverket granskat är kött-, bageri-, kvarn- och sällskapsdjursfoderindustrin.
En betydande del av dem som besvarade Konkurrensverkets enkät upplever att det enda de får i utbyte för de marknadsföringspengar de betalar till handeln är möjligheten att få vara med i handelns sortiment. Enligt representanter för industrin avtalas det inte ens alltid om att någonting ska fås i utbyte för pengarna.
Marknadsföringspengar utan någonting i utbyte är ägnade att höja varupriserna, eftersom varuleverantörerna i varje fall försöker överföra alla sina kostnader på priserna. Praxisen försvårar särskilt nyetableringar på marknaden och påverkar därmed konkurrenssituationen negativt i hela branschen. Avgifter som inte ger något i utbyte kan dessutom bidra till en mera omfattande avmattning av priskonkurrensen i branschen, anser Konkurrensverket.
Vid utredningen upptäcktes många sätt som handeln använder sig av för att överföra sin egen risk på varuleverantörerna. Krav på återköp av osålda varor är det vanligaste. Exempelvis uppgav 75 procent av svarspersonerna inom bageri- och sällskapsdjursfoderindustrin att de råkat ut för återköpskrav från handelns sida.
Risköverföringen ökar osäkerheten, vilket ofta leder till bland annat inskränkningar i produktionen och ett högre pristryck. Varuleverantörernas innovationsvilja kan också minska. Förutom varuleverantörerna kan risköverföringen även påverka konkurrerande aktörer som är i sämre ställning; om en aktör inom handeln lyckas överföra sin egen risk på varuleverantören kan följden vara att varuleverantören försöker förhandla till sig bättre villkor än förut vid förhandlingar med aktörer som har sämre köparkraft. Detta kan ytterligare försämra ställningen för de svagare aktörerna inom handeln.
Den ökade mängden Private label-produkter gagnar konsumenterna, eftersom de breddar sortimentet och sänker priserna. Men problem kan uppstå på längre sikt, eftersom handeln har en så stark ställning vid prissättningen och kontrollen över sortimentet. Vid förhandlingarna med industrin får handeln kännedom om nya märkesvaror i förväg och har som beställare av tillverkningen av sina egna varumärken bättre information än tidigare om varornas kostnadsstruktur. Tillsammans stärker dessa omständigheter ytterligare handelns starka ställning gentemot varuleverantörerna.
Enligt varuleverantörernas svar sätter handeln rätt ofta högre priser på märkesvaror än på sina egna varumärken. Detta fenomen och den eventuella snedvridning av konkurrensen det leder till skulle enligt utredningen kunna förhindras om varuleverantörerna tillämpade ett maximipris i detaljhandeln. Det är dock svårt att göra en säker bedömning av varuleverantörsledets möjligheter och incitament att inkludera villkor om ett maximipris.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att den praxis mellan handeln och varuleverantörerna som upptäckts vid utredningen ligger i en så kallad gråzon med avseende på konkurrenslagens tillämplighet. Entydigt förbjudna, allvarliga konkurrensbegränsningar upptäcktes inte.
Handelns förhandlings- och köparkraft innebär inte i sig automatiskt att konkurrens inte förekommer eller att den är snedvriden. De nu observerade fenomenens natur och uppfattningen om deras spridning skapar dock ett klart behov av fortsatta åtgärder.
|
|
