|
|
27.8.2010 / Landsbygdens Folk
EU kompromissar mest om jordbruket i Doharundan
EU är den förhandlingspart som har bidragit med de största eftergifterna på jordbruksområdet i Doha-förhandlingarna om ett världshandelsavtal. Den största nyttan av resultatet drar däremot Brasilien, som praktiskt taget inte har gjort några eftergifter alls.
Dessa konklusioner finns att begrunda i en nyutkommen bok "Figuring Out the Doha Round", skriven av forskarna Gary Clyde Hufbauer, Jeffrey Schott och Woan Foong Wong. Alla tre är anknutna till Peterson Institute for International Economics (IIE) i Washington.
Enligt forskarna har EU hittills stått för 64 procent av de eftergifter som har gjorts i Doharundans jordbruksförhandlingar. I gengäld är nyttan för EU blygsam - endast åtta procent av frihandelns fördelar kommer EU till godo. Författarna påpekar emellertid att EU också har fördelar av sitt relativt starka gränsskydd med sina höga tullar.
USA har däremot inte offrat mer än 6,2 procent av jordbrukarnas förmåner i Dohaförhandlingarna. Ändå kan USA boka 13,9 procent av den förväntade nyttan på sitt konto. Det kan alltså inte vara européernas fel att handelsrundan har bromsats upp, resonerar författarna.
Enligt IIE-analysen utgör EU:s utlovade tullsänkningar en förhållandevis blygsam del av unionens sammanlagda eftergifter i jordbruksförhandlingarna. De kostar EU endast 1,6 miljarder euro. Betydligt viktigare är kvotutvidgningar med reducerade tullsatser, avskaffade exportbidrag och strykningar av inre jordbruksstöd. Deras kostnader för jordbruket värderas till hela 9,5 miljarder euro.
För jordbruket går förhandlingarna på minus. Den motsvarande nyttan av frihandeln beräknas till 1,4 miljarder euro.
EU bokar likaså större förluster än vinster genom sina kompromisser om marknadstillgången för icke-agrara produkter. Utöver industriprodukter omfattar detta område också fisk, skogsprodukter och produkter från gruvdrift.
Den förhållandevis starka snedvridningen på jordbruksområdet påverkas emellertid av att EU bedriver handel med starkt subventionerade produkter, exempelvis mjölkprodukter, anmärker författarna.
Vid sidan av EU och USA har Japan gått med på med omfattande eftergifter på marknadstillgångens område. Enligt det aktuella förhandlingsunderlaget går Japan med på att sänka sin genomsnittliga tullnivå på jordbruksprodukter från 10,4 procent till 4,5 procent.
Kina har för sin del gått med på att sänka medeltullen för jordbruksprodukter med 0,7 procent till 8,9 procent.
Enligt IIE-rapporten står industriländerna för 93 procent av eftergifterna på jordbruksområdet i det aktuella förhandlingsunderlaget. Tröskel- och utvecklingsländernas bidrag till avregleringen skulle därmed vara endast sju procent.
Brasilien har praktiskt taget inte gjort några eftergifter alls i de multinationella förhandlingarna. I slutändan gynnas de brasilianska producenterna desto mer. Brasilien kammar in tio procent mer för sina jordbruksprodukter efter en marknadsöppning i Doha-avtalets anda.
Brasilien upprätthåller sina egna handelshinder men profiterar på marknadsöppningen i andra WTO-länder, konstaterar författarna.
Nästan inga framsteg har noterats på tjänsteområdet, då de stora tröskelländerna med Brasilien i spetsen motsätter sig marknadsöppningar inom banksektorn och liknande branscher. De tre författarna anser att Brasilien, Indien och Kina nu står i tur att öppna sina tjänstesektorer. EU kunde ytterligare strama till sina jordbruksstöd, trots de omfattande eftergifter man redan har gått med på.
USA borde svara med inskränkningar i sina jordbruksstöd. Dessutom måste de omtvistade stöden till USA:s bomullsfarmare göras WTO-kompatibla, eftersom de i sin nuvarande form inte omfattas av utvecklingsländerna.
Författarna uttrycker tvivel om USA:s beredvillighet att gå med på nya kompromisser i WTO-förhandlingarna. Efter Barack Obamas tillträde som president har USA inte signalerat någon större vilja till eftergifter. Den svaga ekonomin har därtill pressat Obama i defensiven.
Sannolikt kommer USA:s chefsförhandlare Ron Kirk att hänvisa till att Brasilien, Kina och Indien nu står i tur att bidra med nya initiativ i förhandlingarna, skriver IIE-experterna Schott, Hufbauer och Woan i sin WTO-rapport.
Doharundan fyller i november nio år och är därmed efterkrigstidens längsta förhandlingsmaraton på handelns område. Föregångaren, Uruguayrundan, tog sju år och sju månader i anspråk. Men ännu ser man inget slut på Doharundan.
|
|
