|
|
8.2.2002 / LF
Jobbigt mellanår för ny kanslichef
Jobbigt mellanår för ny kanslichef
- Innan nya EU-medlemmar antas kräver Finland rent bord för 141-stödet, det nordiska stödet och överhuvud för alla öppna frågor. Vi har nästan lika stora och svåra förhandlingar framför oss som hela medlemskapsförhandlingarna var.
Det här berättar Jord- och skogsbruksministeriets nyutnämnde kanslichef Jarno Vaittinen, 53, som har många tunga frågor på sitt bord, också under detta s.k. mellanår. Vaittinen har en gedigen kunskap i jordbrukspolitik. Åren 1985-94 jobbade han på MTK.
- EU:s utvidgning har stor betydelse också för Finland. Vi måste få alla våra krav igenom innan vi kan godkänna nya medlemmar. Hit hör 141-stödet, det nordiska stödet, LFA till hela landet och alla prisstöden. Vi kan inte pruta på någonting, om också förhandlingarna kan bli tuffa.
Svåra EU-frågor
- Ytterst hårda blir även förhandlingarna med de nya medlemmarna. Kommissionens förslag om kraftigt nedsatt CAP-stöd och hårda kvoter, är ännu bara provballonger. Tidtabellen är tuff. Om två år ska allt vara färdigt. Lyckligtvis torde det finnas kompromissvilja på alla håll.
Bland de svårigheter som kvarstår är "fattigstödet" Mål 1, som också norra och östra Finland får del av. Det betalas till regioner vars medeltal ligger under medeltalet. Med de nya medlemsländerna sänks medeltalet avsevärt, vilket skulle betyda att hela Sydeuropa och Irland hamnar på fel sida. Godkänner de det?
Det talas allt mer om hur orättvisa CAP-stödena är. T.ex. Holland har nästan tre gånger större skördar än Finland. Som belöning får de till råge på ett hektarstöd kring 430 euro medan våra små skördar ger ett hektarstöd kring 180 euro.
- Minister Hemilä har varit inne på en omstrukturering av CAP-stödet. Det är ju tvärtom områden med mindre skördar som borde få större hektarstöd. Men det blir svårt att få den logiken godkänd. Frågan blir aktuell år 2003 då Agenda 2000-programmet prövas.
Interna motsättningar
Vaittinen uppfattar osämjan och motsättningarna mellan våra regioner som synnerligen beklagliga.
- De härstammar från medlemsskapförhandlingarna där vi inte lyckades få nordiskt stöd för hela landet. Ett minimum är att få en fortsättning på 141-stödet. Men den bästa lösningen vore ett enhetligt stöd för hela landet. Det nuvarande systemet sår splittring och skapar ojämlika förutsättningar.
- På 70-talet styrdes mjölkproduktionen mot mellersta och östra Finland. Den utvecklingen är nästan omöjlig att rätta till idag även om jordbruket med fart tycks glida mot södra och västra Finland. Tyngdpunktens förflyttning har sina skäl som statsmakten inte ska lägga sig i. Sydvästra Finland har kommit längst på väg i anpassningen. Här finns kunskap, bättre möjligheter till sidoinkomster och ofta nära till de stora marknaderna.
Kanslichefen kan heller knappast lägga sig i utvecklingen som går mot industrijordbruk, även om han personligen inte gillar den.
- Familjejordbruket, där husbonden är ägare och inte dräng, fungerar bäst.
|
|
