Till SLC, Tage Ginström

Utlåtande om frågor och utredningsbehov i anslutning till uppgörandet av nationell livsmedelsstrategi 2020

NSP har tagit del av bakgrundsutredningen för den nationella livsmedelsstrategin. I bakgrundsutredningen finns en beskrivning av den finska livsmedelssektorn och dess nyckeltal, trender och utmaningar. I slutsatserna presenteras de frågor som livsmedelsstrategin ska ta ställning till. Syftet med den egentliga strategin som nu skall börja uppgöras är att bedöma livsmedelssektorns förändringsfaktorer och skapa en för de olika aktörerna gemensam uppfattning om hur Finlands livsmedelssektor kan bevara sin konkurrenskraft.

I bakgrundsutredningens slutledningar har sexton frågor lyfts fram. Förbunden har ombetts att besvara minst fem av de frågor man anser viktigast. NSP har valt att inför uppgörandet av SLC:s utlåtande till JSM lyfta fram följande frågor:

Fråga nr 1 i utredningen: I vilken grad ska olika produkter vara inhemska?

Att upprätthålla en hög självförsörjningsgrad är av stor betydelse för hela livsmedelskedjan och en stor utmaning för den nationella jordbrukspolitiken. Ett centralt mål för den nationella livsmedelsstrategin bör vara att bibehålla och stärka de finländska livsmedelsprodukternas ställning på den inhemska marknaden och förbättra deras konkurrenskraft på exportmarknaderna. En tillräcklig och lönsam samt hållbar inhemsk familjejordbruksbaserad växt- och husdjursproduktion är viktig även för upprätthållandet av kulturlandskapet och värdefulla –biotoper. Utgångspunkten är att i första hand producera livsmedel för den egna befolkningen, men på en öppen marknad är det naturligt att importerade livsmedel konkurrerar med inhemska produkter och att man även satsar på export.

Man bör sträva efter att upprätthålla mjölkproduktionen på åtminstone 2,4 miljarder liter mjölk i Finland för att möta det inhemska behovet av mjölk. Produktionen skall finnas i hela landet. Självförsörjningsgraden av nötkött bör upprätthållas på minst nuvarande nivå på cirka 80 procent. Målet är att svinproduktionen år 2014 skall ligga på cirka 200 miljoner kilogram, d.v.s. vara rätt väl i balans med efterfrågan. Produktionen av lamm-/fårkött kan ökas rejält. Ägg- och fjäderfäproduktionen bör hållas på en balanserad nivå. Upprätthållandet av en tillräcklig animalieproduktion i hela landet är viktig för avsättningen för spannmål och övrig växtodling. Tillgången på inhemskt proteinfoder måste öka (ökad odling, restprodukt vid etanolframställning). En tillräcklig självförsörjning och balans på spannmålsmarknaden bör eftersträvas. Areal som inte behövs för livsmedels- och foderproduktion kan tas i bruk för bioenergiproduktion. Överskottsspannmål som inte är marknadsdugligt kan utnyttjas som energi. Potatis- och sockerproduktionen, samt produktionen av frukt- och grönt som är en viktig del av en mångsidig inhemsk livsmedelsproduktion, bör upprätthållas för att garantera en tillräcklig självförsörjning av baslivsmedel.

Bland konsumenterna finns olika preferenser och konsumtionsvanor. Inom livsmedelskedjan bör man aktivt följa med och försöka förutse förändringar i konsumtionsvanorna och svara på dessa förändringar. Genom att lyfta fram och betona olika faktorer och frågor kan man tillgodose olika kunders preferenser och behov. Det är därför motiverat att sätta upp särskilda mål för t.ex. den ekologiska produktionen. Man bör även satsa på att främja användningen av närmat och inhemska livsmedel i storköken.   

Fråga nr 2: Hur verkställs försörjningstryggheten?

Den globala livsmedelskrisen för ett par år sedan väckte många till insikt om försörjningstrygghetens betydelse. Klimatförändringen, oftare förekommande extrema väderförhållanden och olika epidemier ökar riskerna för störningar i livsmedelsproduktionen och tillgången på livsmedel till rimligt pris. Försörjningsberedskapen bör vara på en sådan nivå att tillgången på livsmedel kan säkerställas under alla rimligt tänkbara omständigheter.

Jordbruksproduktionen är sårbar för störningar i tillgång på energi. Speciellt har känsligheten för avbrott i eldistributionen markant ökat inom t.ex. husdjursproduktionen, där många datorstyrda funktioner och ventilationssystem snabbt kan slås ut med katastrofala följder.

En ökad användning av åkermark för bioenergiproduktion medför ökad konkurrens om råvaran för foder och livsmedel. Samtidigt minskar dock en ökad inhemsk bioenergiproduktion beroendet av importerade energi och kan i en krissituation därmed förbättra försörjningsberedskapen. Produktionen av bioenergi måste stärkas, men på ett sätt som inte försvagar utbudet på livsmedel. Utvecklandet av den ekologiska produktionen med åtföljande minskat beroende av importerad handelsgödsel och bekämpningsmedel, kan även bidra till att förbättra försörjningsberedskapen. En utveckling av den inhemska oljeväxtodlingen och proteinfoder produktionen är viktig för att minska beroendet av importenergi och –foder. Odlarna bör under alla förhållanden ha tillgång till utsäde som lämpar sig för våra förhållanden. Man bör även fästa vikt vid säkerställandet av djurens välbefinnande och djurhälsan under olika omständigheter.  

Matens kvalitet, hälsosamhet, säkerhet och näringsinnehåll bör beaktas som en viktig del av tryggandet av försörjningsberedskapen. Kvalitet och spårbarhet bör utvecklas och garanteras i hela livsmedelskedjan. Vid sidan av jordbruket utgör även fiskenäringen en viktig del av livsmedelsförsörjningen.

Fråga nr 3: Vad ska man göra inom livsmedelskedjan för att förhindra klimatförändringen och för att anpassa sig till den?

Jordbruksproduktionen kommer i framtiden inte enbart att förknippas med matförsörjning, utan även med näringens positiva klimatpåverkan. Debatten om klimatet kommer att vara aktuell i alla beslut i och med att jordbruksproduktionen kan fungera som kolsänka samt producera klimatvänliga råmaterial. Skogens och jordbrukets potential som kolsänka bör tas tillvara. Jordbruket och livsmedelskedjan har även ett ansvar att vidta åtgärder för att minska den egna negativa klimatpåverkan, och produktionen måste anpassas till förändringarna. Detta kräver samarbete inom hela kedjan.

De politiska målsättningarna och besluten för ökad användning av bioenergi gör att mera åkermark behövs för att producera bioenergi och för att effektivare utnyttja den energipotential som finns inom jord- och skogsbruket. Energianvändningen på gårdarna och övriga delar av livsmedelskedjan bör effektiveras och onödiga transporter undvikas. Jordbrukarna motiveras att ansluta sig till det nya energieffektiveringsprogrammet för gårdarna. Möjligheterna att hållbart producera förnybar energi inom jord- och skogsbruket ska utnyttjas fullt ut. Detta gäller även småskalig energitillförsel från vind och vatten samt annan förnybar energi. Investeringsstöd för bioenergisatsningar är viktiga inom jordbruks- och växthusnäringen.

Utsläppen från husdjursproduktionen kan minskas genom att använda gödseln för biogasproduktion. Täckta gödsellager och snabb nedmyllning minskar på förlusterna och utsläppen till luften. Satsningar inom t.ex. gödselhanteringen kan ersättas via miljöstödsprogrammet.

Forskning och växtförädling behöver få nödvändiga resurser för att utveckla nya metoder och sorter anpassade till förändrade förhållanden. Klimatforskning bör ske i samarbete med livsmedelskedjan och resultaten fås praktiskt tillämpbara möjligast snabbt.

Fråga nr 7: Vilka är de mervärdes- och konkurrensfaktorer inom den finländska livsmedelsproduktionen, med vilka man profilerar den inhemska produktionen och i exporten och med hjälp av vilka man försöker förbättra lönsamheten i framtiden?

Konsumenterna föredrar trygga högklassiga inhemska produkter och genom strategin bör man sträva till att tillfredsställa konsumenternas krav och upprätthålla och förstärka deras förtroende för inhemska livsmedel. Produkternas spårbarhet, renhet, hälsosamhet, smak och kvalitet är viktiga argument för val av inhemska livsmedel. Klimatpåverkan är i fortsättningen en allt viktigare faktor som talar för närproducerade inhemska livsmedel. Det är viktigt att lyfta fram och sprida information om dessa faktorer. Kvalitet och spårbarhet bör utvecklas och garanteras i hela livsmedelskedjan. Produktmärken för garanterat inhemska och utländska produkter, eller produkter som kan innehålla utländska råvaror, bör hållas tydligt isär. Gott från Finland Svanmärket är viktigt som symbolmärke för inhemska livsmedel. Dess synlighet bör framhävas, idag är märket på många produkter där det används onödigt litet och undanskymt på förpackningen. De åtgärder och krav som ingår i miljöstödet borde utnyttjas bättre i marknadsföringen av inhemska livsmedel och ge ett mervärde för våra produkter.

I exporten är kvalitet, tillförlitlighet och image viktigt. Man kunde bl.a. satsa på att ( i samarbete med övriga nordiska länder) lyfta fram rena nordiska ekolivsmedel, gmo-frihet samt hälsofrämjande livsmedel.

Fråga nr 9: Vilken är Finlands nationella position gällande användningen av genmodifierade växtsorter, GM-märkning, samexistens och beslutande i GM-frågor på landsnivå?

Inom det finländska jordbruket har man ännu inga genmodifierade grödor i odling och inom den ekologiska odlingen godkänner man överhuvudtaget inte GMO. Det behövs klara regler som kan säkerställa att genmodifierade sorter inte heller i fortsättningen kommer åt att sprida sig okontrollerat på våra åkrar. Det är därför bra att det har beretts ett lagförslag gällande odling av genmodifierade produkter och samexistens mellan GMO-grödor, konventionellt och ekologiskt jordbruk. Målet är att man med hjälp av de åtgärder som föreslås i lagen, bl.a. skyddszoner mellan odlingar, skall förhindra att genmodifierade och övriga växter blandas ihop och orsakar eventuell ekonomisk skada för någon part.

NSP förespråkar försiktighetsprincipen. Odling av genmodifierade växter kan ha många positiva effekter och ge bättre skördar, men det kan även uppstå bestående konsekvenser för biodiversiteten och bestående ekonomiska förluster för områdets lantbruk ifall genmodifierade sorter sprids och sprider sina gener i naturen eller i omkringliggande odlingar. Det är därför viktigt att få tydliga och noggrant utvärderade regler så att eventuella risker kan minimeras. Det bör även klart framgå vem som bär det ekonomiska ansvaret ifall sammanblandning trots allt sker. NSP understöder förslaget att man nationellt skall kunna besluta om inrättandet av GMO-fria zoner. En fungerande märkning av genmodifierade produkter behövs för att producenternas och konsumenternas valfrihet skall kvarstå. Konsumenterna skall även i fortsättningen tryggt kunna välja inhemsk GMO-fri mat.

En betydande del av världens soja- och majsodlingar utgörs redan idag av genmodifierade sorter. Det blir allt svårare att till konkurrenskraftigt pris få fram garanterat GMO-fritt proteinfoder (soja). Det här kan medföra att foderkostnaderna riskerar stiga betydligt om man vill hålla fast vid att använda GMO-fritt foder. Merkostnaden borde kunna slås ut på producentpriset. Hur GM-utfodrade djur eventuellt via livsmedlen påverkar människor eller eventuella effekter på djuren är ännu inte tillräckligt klarlagda. Mer forskning behövs.   

Nylands svenska producentförbund NSP

Bjarne Westerlund

verksamhetsledare