7.4.2009 / SLC Sammandrag av SLC:s förbundsordförande Holger Falcks öppningstal vid SLC:s kongress den 7-8 april 2009 i Mariehamn Pressmeddelande
Fritt för publicering
7.4.2009 kl. 10.00
Inom lantbrukspolitiken har en hel del ändrats på såväl internationell som nationell nivå sedan SLC:s senaste kongress 2006. På EU-nivå har den sedan 2007 pågående finansierings- och programperioden kommit igång på allvar. I slutet av fjolåret beslöt EU:s jordbruksministrar om hur den så kallade hälsogranskningen av EU:s jordbrukspolitik skall genomföras. Som bäst bereds tillämpningen av detta beslut på nationell nivå.
Sedan senaste kongress har också de nationella stöden ändrat form. Då de nya stödformerna för första gången skulle realiseras i anslutning till det nationella stödpaketet stod vi som producentorganisation inför svåra förhandlingar med vårt ministerium. Nu, med ett visst tidsperspektiv, vågar jag påstå att vi som organisation kom rätt helskinnade och berömligt eniga ur processen. Den ekonomiska krisen som håller ett grepp om vår planet kan inte förbises. Vår regering kommer troligtvis genom en ökad statsskuld att klara sig perioden ut. För jordbruket blir det en ytterst viktig match att försvara våra anslag i ett läge där vår lönsamhet fortsättningsvis torde vara ansträngd. Vår näring behöver många politiska beslutsfattare i våra partier som värnar om en inhemsk livsmedelsproduktion och de subventioner den behöver via budgetmedel.
När det gäller priserna på maten i våra butiker har vi bönder uppmärksammat att vår andel av slutproduktens pris fortsättningsvis sjunker. Landskapsförbundens och SLC:s informationskampanj senaste höst var avsedd att informera allmänheten om att vi inte klarar oss med en så låg andel. Det känns som om vi får det som blir kvar när de övriga i kedjan har tagit sitt. Då man rör sig i ekonomicentrum i vårt annars så glest befolkade land ställer man sig frågan: med vilka pengar byggs dessa allt större och finare köpcentra, servicestationer och övriga lockbeten. Ofta är dessa byggnader i någondera av våra två stora handelskedjors ägo.
Med dessa kedjor har jordbruksnäringen ett hatkärleksförhållande i vilket vi borde uppnå en balans som båda kan leva med. Å ena sidan kan vi anse att handeln skulle klara sig med en mindre vinst på inhemska livsmedel. Å andra sidan bör vi vara medvetna om att det är handeln som i första hand bestämmer vilka inhemska jordbruksprodukter de tar i sitt sortiment och hur lockande produkterna placeras bland alla hyllmetrar.
